Du är här:Start > Blogg

16 jul fredag

Tankar från pastorn - juni-augusti 2021

Att vakna upp till liv

När detta skrivs befinner vi oss fortfarande i påsktiden. På torsdag är det Kristi himmelsfärdsdag, men ännu vandrar den uppståndne Kristus vid vår sida här på jorden. Det är en tid av förundran; en tid då vi nyvaket ser oss omkring och upptäcker att allting är nytt och förändrat. Landskapet som alldeles nyss var kalt och dött är nu grönt och frodigt och bestrött av tusentals vitsippor. Herren sade: "Se, jag gör allting nytt!"

Och borta i horisonten kan vi nu också börja ana en tid efter pandemin. Allt fler har nu fått sin spruta och dödstalen sjunker, tack och lov. I skrivande stund har regeringen planerat för en öppning för offentliga samlingar från och med den 17 maj, men om det är något vi lärt oss under den här tiden så är det ödmjukhet inför att planera i förväg. Allt vilar i Guds hand, och vi får stilla vila i förtröstan. Allt har sin tid. Men jag tror att vi är flera som trots allt ändå känner att hoppet om en ny tid nu vågar växa sig starkare inom oss. Hoppet får ny näring av solljuset och värmen, av bara ben och lättare kläder. Ett frö av hopp är sått i vårt hjärtas mylla.

Men vad är det som kommer att växa fram efter den här tiden? Vilken blir frukten av ett och ett halvt år av distans och begränsningar? Det vet ingen av oss ännu. Men jag tror att det finns sådant vi kan göra för att ge det goda de allra bästa förutsättningarna för att växa och vakna upp till liv.

En sak som många av oss håller på med under våren är att jordförbättra inför sommarens odling. Och detta kan vi också göra i vårt eget andliga liv. Vi kan förbereda, gödsla, i vårt hjärtas åker. Fylla oss med det goda näringsrika så att fröet som Gud har sått kan slå rot och växa sig starkt.
Pandemin har visat oss på vikten av det egna böne- och andaktslivet. Vi kan inte förlita oss på att någon annan kommer att förse oss med det vi behöver för vår andliga växt - vi behöver själva ta ansvar, liksom i alla våra relationer. Och kanske har vi uppmärksammats på att det inte är så enkelt. Det är smidigt med söndagar i kyrkan; då någon annan förberett och liksom leder mig vid handen fram till ett gudsmöte. Men nu; hur gör jag när det bara är jag och Gud?

Gemenskapen i Guds församlingen är en omistlig del i kristet liv, men det är också den personliga och nära gudsrelationen på tu man hand. Men hur tar den samvaron sig uttryck för dig? När samtalar du med Gud? När får ni tid tillsammans, bara ni två, i vardagen? Finns det en god jord i din vardag där Guds ord och kärlek kan få slå rot inom dig och växa och ge frukt?

Sommaren inbjuder oss att ta nytag tillsammans med Gud och hitta tillbaka till goda vanor i vårt eget böne- och andaktsliv. Och även om det ser kalt och dött ut, så finns det hopp! Bredvid oss vandrar den uppståndne Kristus, han som kan och vill göra allting nytt. Även du kan få vakna upp till liv igen!

Församlingen inbjuder dig som vill att läsa en daglig andakt tillsammans utifrån andaktsboken "Att vakna upp till liv". Mer info om detta finns här i bladet och på hemsidan.

Om du vill ha personlig vägledning i att hitta goda andliga vanor är du alltid välkommen att kontakta mig för samtal.

Gud välsigne dig!

/Johanna Fredrixon

16 jul fredag

Har du någonsin sett tranbär växa?

Första gången jag såg tranbär var bara för några år sedan. Jag hade gått vilse, men min man Rune var i närheten och jag kunde ringa till honom.

- Ja, jag står här och det är en stor sten och väldigt sankt, förklarade jag och då såg jag tranbären. Först trodde jag att någon hade tappat ut en hink med lingon på marken och jag fattade ingenting.
- Det är tranbär, sa Rune när han kommit fram till mig.
Då såg jag att det inte bara var lösa bär som låg på mossan utan alla var sammanbundna av små, tunna trådar med ett minimalt bladverk som allt låg gömt i mossan och det enda man såg var dessa lysande röda bär. Det var mycket sankt och vi fick hoppa bland tuvorna för att inte hamna i de svarta vattenhålen som omgav tranbärsstället.

Lite längre ut glittrade solen i öppet vatten och överallt dessa gungande grässtrån med sina sköra genomskinliga frövippor.
Skrattande balanserade vi bland tuvorna, ibland halkade vi ner i ett vattenhål och fastnade med stövlarna i dyn, men lyckades ta oss upp. Nästan en hel liter tranbär fick vi ihop. Sen satte vi oss ner lite längre in i skogsbrynet och åt våra smörgåsar och drack kaffet vi haft med oss. Över kärret cirklade en stor fiskgjuse som gjorde några nedslag mot det öppna vattnet, syrsorna spelade och ganska nära intill oss några rödhakar som ljudlöst plockade insekter.

Jag har många sådana ögonblick från alla de år jag fick glädjen att vara med Rune. Fina minnen, oftast precis så, ute i skogen, andäktigt njutande av Guds sköna natur.

Där brukade vi också samtala om vår gudstro. Jag minns att just den här gången pratade vi om Gudsriket.
- Titta på det här grässtrået, förklarade Rune, det hänger samman, varje litet frö förbinds med alla de andra. Grässtrået skulle kunna vara som Guds församling. Alla hänger vi samman och vår uppgift är att vårda fröet, Gudsrikesfröet.

- Vad är då Guds rike? frågade jag.
- Det är där som Gud bor, svarade Rune. I varje människas hjärta bor Gud och där är Guds rike.

Jag tänker ofta på hur Rune förklarade mycket i sin tro genom att se det som bilder i naturen. Han visade på hur allt hänger samman med osynliga trådar, hur vi hör ihop fast det inte syns utåt.

Det står ju i Bibeln att lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. (1 Kor 12:26) Vi hör ihop som en enda kropp fastän vi alla är olika.

Inte minst under den här svåra tiden, under pandemin, när vi inte har kunnat träffas fysiskt så känns det i hjärtat att vi är tillsammans ändå. Vi har en förbindelse med varandra i den
härlighet som är Guds rike, i den glädje och kärlek som finns i gemenskapen med Gud. Vår gemenskap syns inte just nu, men är ändå en enhet, precis som frön i en gräsvippa eller tranbär som bara tycks vara utslängda på marken.

Vi hör ihop.

/Agneta Johansson







16 jul fredag

Missionsrådet berätta - juni-augusti 2021

Prylladan
Nu närmar vi oss sommaren och Prylladan öppnar sin verksamhet igen. Som vanligt kommer inkomsterna från försäljningen att delas upp mellan olika missionsinsatser. Här kommer en favorit i repris och namnet inom parentes visar vem som ansvarar för den delen. Den är inte ändrad sedan ett par år tillbaka.

28 % Hälsa för alla - i Kongo (Equmeniakyrkan riks)
14 % Läxhjälp till romska barn i Rumänien (Erikshjälpen)
14 % Katastroffond (Equmeniakyrkan Ingarp väljer hjälpinsats)
14 % Social stöttning i närområdet (Equmeniakyrkan Ingarp väljer efter behov)
30 % Bygg- och reparationsfond i Equmeniakyrkan Ingarp

Om du har något som du inte vill ha kvar längre så skänk det gärna till Prylladan. "Många bäckar små" kan hjälpa på andra håll i vår värld.

Babypaket till Kongo
Trots att Flitiga fingrar inte kunnat samlas som vanligt i coronatider har de ändå arbetat på och lyckats tillverka 40 babypaket. Varje paket innehåller filt, handduk, tvättlapp, tvål, tygblöjor och flera bestämda klädesplagg. De här paketen ska snart sändas till Kongo-Kinshasa tillsammans med 6 banankartonger med bandage och kompresser. Bra jobbat!
Visst blir man sugen på att få hjälpa till!? Den här vändan har det inte funnits något smidigt forum för att nå ut med vad som behöver samlas ihop men det kan vi kanske råda bot på när tillvaron blir lite mer vanlig. Om du ändå vill göra något nu, så kan du skänka lite pengar som går till transportkostnaden. Swisha eller skicka in din gåva till församlingens konto och märk den med "Kongo".

Indien
I Sändaren (nr 18, 2021) berättar Jonatan Sverker om situationen i Indien. Landet är mycket hårt drabbat av covid-19 och trots att de har något av världens mest avancerade sjukvård är det endast ett fåtal som får tillgång till den. Den vanliga nationella sjukvården är kraftigt underbemannad och respiratorer och syrgas saknas.

Equmeniakyrkans systerkyrka HCC (Hindustani Covenant Church) har drabbats mycket hårt och många pastorer och andra i kyrkans ledning har dött. Flera dödsrunor har visats i de senaste numren av Sändaren. De efterlevande drabbas inte bara av sorgen utan de blir även utan bostad och inkomster när familjen bott i pastorsbostaden och maken varit familjens försörjare. Equmeniakyrkan har startat en fond för att stötta de drabbade och sjukhus. HCC driver två sjukhus och det ena har byggts om för att ta emot coronapatienter. Nästa utmaning för HCC är att utbilda nya pastorer när så många dött.

Equmeniakyrkan riks har uppmanat både församlingar och privatpersoner att skänka pengar till arbetet i Indien och Equmeniakyrkan Ingarp har sänt 10 000 kr från vår katastroffond. Dessa är från inkomsterna i Prylladan (se ovan), så fortsätt skänk och handla.

Ett tackbrev från George Olvik, som är insamlingsansvarig i Equmeniakyrkan, sitter uppsatt på anslagstavlan i entrén i kyrkan. Han tackar för engagemang, förböner och gåvor samt önskar oss Guds rika välsignelse.

Fairtrade
Vi kunde inte ha något Fairtradecafé nu i maj, men i stället deltog vi i chokladbollsutmaningen. Målet var att vi i Sverige som älskar chokladbollar, så mycket att kakan till och med har en egen dag (11 maj), tillsammans skulle baka 100 000 chokladbollar. Vi i vår församling rapporterade in 302 stycken (Jo Natan, dina 15 kom också med). Vi är många som mumsat gott och tanken bakom är att fler barn ska få gå i skolan. I västra Afrika, där många av världens kakaoplantage ligger, arbetar 1,6 miljoner barn i åldrarna 5-17 år med att skörda kakao i stället för att gå i skolan. Om vi alla väljer Fairtrademärkt kakao så skulle det se annorlunda ut, för inom Fairtrade är barnarbete förbjudet.

Hur gick det då med utmaningen? Tyvärr tror jag inte vi nådde ända fram. De senaste siffror jag sett var något över 60 000 chokladbollar.

På hemsidan Fairtrade.se skriver de "Tack för att du fortsätter göra skillnad genom att välja Fairtrade". Om du inte tycker om onyttigheter som choklad, kakao, te eller kaffe kan du välja bananer eller rosor som är Fairtrade.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar


Fairtradeveckor
Ännu ett sätt att försöka mildra orättvisorna på vår jord är att handla fairtrade. Just när jag skriver den här texten pågår en kampanj från Fairtrade Sverige.

De hävdar: Det kan aldrig bli för mycket fairtrade, godsaker, ekonomisk trygghet, choklad, skolgång, glass, jämställdhet, kaffe eller hållbart jordbruk.

Equmeniakyrkans internationella insamling
Temaåret som Equmeniakyrkan har just nu, går under temat "Till jordens yttersta gräns", Så heter också Equmeniakyrkans internationella insamling, som pågår från första advent till sista januari. Det missionsarbete som Equmeniakyrkan bedriver behöver pengar för att kunna fortsätta med alla de projekt som pågår runt vår värld.

Det jag än en gång vill återkomma till är att de på vår jord som redan innan coronapandemin utbröt hade det svårt, är de som har drabbats värst.

Alternativa julklappar
Visst är det svårt att köpa julklapp till den som redan har allt, men det finns många mycket bra presenter. Vår kyrka, Equmeniakyrkan, och de hjälporganisationer jag känner till, har gåvokort/gåvobevis som går att beställa. Vad kan vara finare än att ge bort en gåva som räddar liv? Om du behöver hjälp kan du prata med Eva Karin.

Be gärna Globala veckans bön och för Equmeniakyrkans mission!

Missionsrådet/ genom Eva Karin Themar















10 jul lördag

Tankar från pastorn - april-maj 2021

I början av året arrangerades intervjukvällar på Zoom, där vi fick träffa olika personer som berättade om sin tro, sitt liv och sin kallelse till tjänst. Av de som intervjuades var det framför allt två personer som berörde mig. Dessa var Sofia Rydén och Ellen Samuelsson. Ni som var med på intervjuerna minns kanske att det är två kvinnor som fått en kallelse att arbeta i sammanhang som få av oss nog hade vågat, och mot verkligheter som de flesta värjer sig för. Sofia fick en kallelse att arbeta med föräldralösa och utsatta barn och familjer i Indiens slum. Vi fick ta del av en berättelse om fattigdom, utsatthet och modernt slaveri, som berörde på djupet. Samma typ av berättelse, men på mycket närmare håll, fick vi från Ellen Samuelsson. Hon blev kallad att hjälpa prostituerade och traffickingoffer i Malmö. Genom henne fick vi möta kvinnor som fråntagits sitt människovärde, och som nu betraktas som handelsvaror av sina förövare.

Det var omöjligt att inte bli berörd av deras berättelser, och jag tror att alla vi som lyssnade gick därifrån med känslor av förfäran, ilska och uppgivenhet. Men jag fick också en aha-upplevelse. För det blev så tydligt vilken viktig roll den lokala församlingen spelar för det goda arbete som görs. Ja, vilken viktig roll vi har. Sofia berättade bland annat om the Stone people. Det är människor som, för att klara livets nödtorft, tvingats låna pengar. Eftersom de saknar medel att betala tillbaka lånet, tvingas de till tvångsarbete av långivarna. Jobbet går ut på att för hand göra småsten av klippblock. De sitter alltså och hugger sten, tolv timmar om dagen, veckans alla dagar. Lönen är så låg att de aldrig kommer att kunna betala tillbaka pengarna de lånat. Det är alltså ett modernt slaveri vi bevittnar. Men World Children Need, som Sofias organisation heter, hjälper de som de kan genom att betala deras skulder och ge dem bidrag så de kan bli självförsörjande. Det är alltså en fråga om pengar. Pengar som församlingar är med och bidrar med. Som samlats in genom offrande, försäljning och arbete från församlingsmedlemmar. Ibland kan det kanske vara lätt att tappa perspektivet när vi gör våra insamlingar till missionsfonden eller offrar till den yttre missionen. Men de pengar som samlas in är medel som befriar och upprättar människor.

I samtalet med Ellen Samuelsson talade vi mycket om värderingar. För vad är det som gör att en människa kan ta sig rätten att köpa en annan människas kropp? Mycket verkar handla om bristande värderingar, där människovärdet har blivit urlakat. Så det finns ett behov av sunda sammanhang, med bra förebilder, som förmedlar de värderingar som allt för ofta brister.

Sammanhang där barn och unga får mötas, och få stabila vuxna förebilder. Och det är ju det som hela vår barn- och ungdomsverksamhet handlar om. Jag tycker det perspektivet är svindlande. För de trygga och sunda sammanhang vi erbjuder formar trygga vuxna. Det arbete våra ledare gör idag kan leda till att en ung människa, som har möjlighet att fatta ett dåligt beslut i morgon, fattar det rätta beslutet.

/Mattias Lewander

10 jul lördag

Tillit

Den senaste veckan har varit väldigt känslomässigt omtumlande för mig. Den inleddes med det glädjande beskedet att vi under helgen har fått ytterligare ett barnbarn, det fjärde i ordningen! En varm känsla av lycka och glädje blandades med lättnad att allt gått bra. Nu kommer en ny liten människa in på arenan, till familjen, släkten, världen! Elliot, unik och med samma behov av att bli sedd och bekräftad som alla vi andra.

Det finns ett litet ord som jag tänkt mycket på den senaste tiden och mer och mer kanske anar betydelsen av. Det är det lilla ordet tillit. Detta ord som man kan läsa både bakifrån och framifrån, liksom för att påminna oss om att det finns en ömsesidighet gömd här. Det lilla barnet lägger sin tillit till att vi på ett självklart sätt ger av den omsorg som måste till, varje dag. Det finns inget så smärtsamt som att se ett barn som tappat sin tillit till vuxna, något jag kommit i kontakt med i mitt arbete ibland. Det är som själva livet stannar av och all kraft måste läggas på att återvinna en tillit till en trygg vuxenvärld. För det är i den ömsesidiga tilliten som barnet vågar växa och utvecklas.

Jag tror tilliten är ett aktivt val. Man måste bestämma sig för att lita på de som står oss nära, även om det innebär risker för egen del ibland. Det kan vara särskilt svårt att återskapa en brusten tillit om man blivit sviken.

Vi går nu in i påsken. Ett av de starkaste avsnitten i Bibeln är en text som är en del i påskens dramatiska händelser, som handlar om svek och förtroende. Den temperamentsfulle Petrus hade fått ett väldigt stort förtroende. Jag ska kalla dig klippan, säger Jesus, för på dig vill jag bygga min församling. Vilken tillit, vilket förtroende!
Jesus väljer att ge Petrus just detta förtroende trots att han visste att Petrus var den som skulle svika honom tre gånger när han arresterades för att spikas upp på ett kors. Kanske finns det särskilt stor kraft till förändring om vi klarar att visa någon tillit trots erfarenheter av svek och tillkortakommande.

Jag gick alltså in i veckan med en stark känsla av lycka. Visste inte då att så mycket skulle förändras blixtsnabbt. Jag fick höra det vid lunchtid på onsdagen. Ett vansinnesdåd i Vetlanda. Allt förändrades snabbt. Förvirring, rädsla och osäkerhet som måste hanteras och tas om hand. "Detta kan inte hända, får inte hända, i vår lilla stad".
En välfungerande organisation ställer snabbt om och bidrar till att hantera den svåra situationen.
Vi människor är vana vid att ha en gemensam tillit och trygghet till vår omgivning och om den tilliten rubbas skapas mycket befogad oro och osäkerhet. Därför måste alla frågor ställas, bilden klarna och viktiga trygghetsskapande åtgärder vidtas.

Det finns en liten intervju i mediaflödet med en äldre kvinna från Vetlanda som med kraft säger "Ingen ska få ta min trygghet från mig, detta kommer vi att klara". Hon står som symbol för de goda krafternas trotsiga motstånd. Trotsigt mobiliserar hon och så många andra vetlandabor en väldigt viktig motkraft. Ett aktiv val, en motkraft också mot de krafter som vill spä på rädsla, hat och ondska.

För där tilliten saknas tar destruktiva krafter över, men livgivande krafter frodas i det utrymme som tilliten skapar.

/Anders Saldner

10 jul lördag

Missionsrådet berättar - april-maj 2021

Fortsätta för Fairtrade

2012 blev Ingarps Missionsförsamling diplomerad kyrka för Fairtrade. Vi åtog oss att ha fairtrademärkta varor vid våra serveringar samt arbeta för att fler skulle få kunskap om vad det innebar med att köpa rättvisemärkta produkter, vilket i förlängningen leder till ett sätt att stödja rättvis handel, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.

Kunskapen om Fairtrade har ökat otroligt bra och 2020 visste 9 av 10 i Sverige vad Fairtrade var. Tack vare detta anser fairtrade.se att det inte längre behövs en organisation som riktar sig just till kyrkor. De tackar oss för den tid som varit och önskar oss lycka till i vårt fortsatta arbete med att sprida kunskap om att vårt sätt att handla och köpa fairtrade kan motverka fattigdom.

Om årets Fairtrade Challenge, 6Ä9 maj, blir av - då när vi brukar mumsa i oss gott och billigt fika, som bland annat scouterna bakat - vet vi inte i nuläget. Vi återkommer med inbjudan om det går, annars har vi ännu ett evenemang att se fram emot när livet blir mer vanligt igen.

Trotsa cykelansiktet

När kvinnor i Sverige på början av 1900-talet ville lära sig cykla avråddes de på grund av att deras vackra ansikten kunde förvridas av vind och ansträngning. Diakonia har just nu en kampanj för att stödja att flickor i Bangladesh ska få lära sig cykla. Den kunskapen kan hjälpa flickor att lättare och billigare kunna ta sig till skolan. De som får gå i skolan blir inte lika lätt bortgifta i tidig ålder utan jämställdheten ökar. Din gåva till Diakonia behövs extra mycket nu i pandemitiden då skolor är stängda och familjers ekonomi försämras. Bg 903-3044 eller swish 90 33 044.

Open Doors och kristna kvinnor

Open Doors, som arbetar mot förföljelse av kristna, gav ut en rapport lagom till den internationella kvinnodagen 8 mars. Här skriver de att kvinnor som konverterat till kristendom blivit utsatta för betydligt mer våld under pandemin. Tidningen Sändaren (2021-03-10) skriver att handeln av kvinnor och flickor ökar, vilket medför att de tvingas in i äktenskap och sexuellt slaveri. Religiös förföljelse av män är generellt sett brutal och visas upp, medan kvinnor utsätts mer osynligt. Mer information finns på Open Doors hemsida.

Böner

Just nu (när programbladet skrivs) pågår fastan och Equmeniakyrkan har gett ut ett material med texter och böner som man kan läsa och be. Materialet heter "Älska och be för världen" och det uppmanar även jag dig att göra. Vare sig vi tänker på Vetlanda, Myanmar eller Bangladesh så behöver vår värld mycket kärlek och bön.

"Gud allt som vi är, är Din gåva till oss. Må allt som vi gör bli vår gåva till Dig. Amen." (Ur Equmeniakyrkans fastematerial)

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

10 jul lördag

Tankar från pastorn - Mannat från himlen - Guds hopp!

Som kyrkor och församlingar är vi i denna tid berövade vår naturliga mötesplats och samlingspunkt. Människan blir till genom mötet med Den andre. Och på samma sätt upplever vi att vi som gemenskap blir till i mötet med varandra. Vi har svårt att tro att det som inte syns ändå finns. Men det som genom tiderna har skapat, format och burit Guds folk är inte troheten till platsen, utan till Jesus Kristus. Det är i HONOM som vi lever och rör oss och är till. Genom Hans Ande är vi ett, en Kropp, tillsammans. Inte genom vad vi gör eller inte gör av oss själva.

Under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten fick Guds folk dagligen prövas i sin tillit till Herren. Och de misströstade, gång på gång. Men Herren övergav dem aldrig. Varje dag fick de ta emot precis det som de behövde för dagen. Mannat från himlen. Brödet, som ett uttryck för Guds närvaro och utgivande kärlek. Brödet som en symbol för det goda, hoppet, allt det som vi behöver och längtar efter. En symbol för det nya Jerusalem och den himmelska festen i Guds rike. Genom att äta det brödet fick folket en ny hemvist Ä inte på en viss plats, utan i sitt hjärta. Var är Gud? frågar människan sig. Här är jag, svarar Herren. Alltid nära. Varje dag. Att äta brödet skulle kunna beskrivas som att äta hopp Ä att inta hopp och att fylla sig med hopp. Att mätta sitt oroliga hjärta med det goda som Gud ger Ä hopp för varje dag.
Och Gud är trofast. Han är den densamme igår, idag och i evighet. Också idag kan du få ta emot manna från himlen; Guds goda och livgivande hopp!

I brist på templet kan även vi, under vår ökenvandring, bära med oss Guds tabernakel. Vi kan slå upp vårt tält där vi befinner oss just nu och gå in i Guds närvaro. Han ger oss det vi behöver just nu, just idag. Genom sin Ande har han skrivit sitt levande Ord i våra hjärtan. Vi får misströsta, klaga och bli trötta. Gud tål det, jag lovar. Men i Hans närhet kan någonting annat väckas inom oss. Kanske kan vi en liten stund få låna Guds blick på oss själva och vår situation, och kanske kan vi i det ljuset ana även något annat och något mer än enbart öken och sand. Kanske ser vi då även soluppgången i öster och ett nytt land som skymtar i horisonten. Så smakar mannat i öknen; det smakar hopp.

Likt Guds folk under ökenvandringen är denna period en daglig övning i tillit. Men det är också en inbjudan att dag för dag få möjlighet att växa i lärjungaskap. Varje dag förser Herren dig med manna från himlen Ä har du märkt det? Ibland är det storslaget, men oftast inte. Det kommer till dig i de små sakerna. Ett ord, en ton, ett ögonblick. Kanske kan fastan innan påsk vara ett gott tillfälle att öva sig lite extra i uppmärksamhet. Att dagligen ställa sig frågan: på vilket sätt har Herren mött mig idag? Jag tror att du kommer att bli glatt överraskad. Och inte minst, fylld av hopp!

Med önskan om Guds rika välsignelse!

/Johanna Fredrixon

10 jul lördag

Stunder som den

När jag nyss fyllt 20 år och sommarn låg och sjöd precis runt hörnet så åkte jag på äventyr. Jag hade nyligen slutat folkhögskolan och två oändligt långa veckor hade passerat utan att få träffa en enda av de personer som under året blivit viktigast i mitt liv. Jag satte mig på tåget till Göteborg i alldeles för varma kläder. När jag bytte tåg sprang jag in på en toalett och drog fram en blommig klänning ur min hastigt packade väska. Jag behöll jeansjackan knuten runt midjan när jag steg på nästa tåg. På näsryggen vilade mina nya, runda solglasögon och jag var så redo för att komma fram. Där på perrongen väntade nämligen sex av mina närmsta vänner från tiden på Liljeholmen. Jag trängde mig framåt och ut från tåget för att i tårar få krama om alla vänner samtidigt i den varmaste omfamningen jag kan minnas. Så lite tid ifrån varandra och sån lycka över att få ses igen. Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Vi gjorde oss ordentligt fina i våra sommarkläder och ställde oss i en kilometerlång kö. Efter någon timmes trängsel och väntan kom vi in på Ullevi. Vi gick så långt fram vi bara kunde trots att det innebar ännu mer trängsel och ännu mindre frisk luft. Det spelade oss ingen roll, för vi skulle få se Coldplay live. Sedan skolstarten året innan hade de sammansvetsat oss. Vi hörde deras musik på samma vis och alla hade en stor musikalisk upplevelse kopplad till den gruppen. Mitt i trängseln stod vi, bara några meter ifrån sångaren Chris Martin. Vi kramades under hela konserten, grät tillsammans och lovade varandra att göra detta till en tradition. Att tillsammans gå på viktiga konserter skulle bli vår grej oavsett hur ofta vi sågs i vanliga fall.
Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Konserten klingade ut med låten Up&Up. Publikhavet som hade motat oss framåt började istället mota bakåt mot utgången, men vi ville inte att upplevelsen skulle ta slut. Så medan de andra började gå utåt i rask takt började vi istället ta ton. Det blir lätt så när ett gäng från en musikklass återförenas i den lyckliga ungdomens upplevelser. Hampus la ett beat, Gabriel började sjunga melodistämman, Anton tog en underbar bas-stämma, Josef hängde på med sin klara tenorröst och jag la en altstämma. Vi lekte med tonerna och vägrade att sista sången skulle ta slut. När vi gick utåt, sjungandes tillsammans, började människor filma oss. Flera stycken kom fram och kramade om oss. Några sjöng med. Vi gick och vi fortsatte sjunga. Faktiskt så länge att vi till slut fick inse att vi sedan länge hade passerat folkmassan och tagit oss en bra bit igenom Göteborg, nästan framme vid vår spårvagnshållplats. Sista meningen i den låten är "Don't ever give up". Ge aldrig upp. Om vi bara visste då vad vi vet nu. Då hade vi kanske inte låtit sången ta slut.

Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka. Det är precis därför jag kartlagt alla sådana stunder under året som gått. Jag kanske romantiserar det för mig själv, men den dagen var precis så. Den stunden var precis allt. Det minnet kommer jag bära med mig för alltid. Oavsett om det är under en tid då jag inte kan vara ung på det viset jag kunde då, eller den dagen jag är gammal och grå. För min tröst nu är precis just det. Jag måste leva på det hoppet. Jag måste påminna mig. Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka.

/Klara Frisk

10 jul lördag

Missionsrådet berättar - februari-mars 2021

Höstens missionsauktion förändrades ju bland annat till en höstmarknad och det fanns också möjlighet att skänka pengar på andra sätt. Även om allt har varit annorlunda det senaste året så har vi ändå fortsatt att stödja projektet "Hälsa för alla - i Kongo". En rejäl julklapp anlände till våra vänner i Kongo Kinshasa strax före jul. Equmeniakyrkan tillsammans med Human Bridge lät transportera en container fylld med 76 m3 diverse sjukhusmaterial och även babypaket (några från Ingarp). Bertil Svensson tackar alla som bidragit.

Nu har jul och nyår passerat relativt obemärkt, men som vanligt hade vår församling extra fokus på Equmeniakyrkans internationella arbete vid gudstjänsten den 26 december. Den insamling som gjordes plus de pengar som skänkts över året via autogiro gav 45 280 kr. Förra året samlade vi in några tusen mer, så om du av någon anledning missade att ge din gåva eller vill skänka mer, så kan du sätta in den på Equmeniakyrkans bankgiro 900-3286 eller swish 90 03 286. Vi som församlingar är kallade att sprida evangeliet Till jordens yttersta gräns och det du gett kommer kanske att användas till urfolken i norra Ryssland, människor i byar i Thailand eller högt upp i Anderna.

Om du är nyfiken på mission eller inte riktigt vet vad du ska göra och har en dator, så har jag ett tips. På Equmeniakyrkans hemsida finns "Spännande läsning". Det är 60 personliga berättelser om internationell mission. De tipsar att man kan ha texterna som en andaktsbok.
Ta dig tid att läsa. Gud har tid och mötet med honom kan förvandla dig och mig och världen.

5 000 kr från Pryllandans katastroffond har skickats via Diakonia till Honduras och Nicaragua som stöd till dem som drabbats av orkanerna Eta och Iota. Ekonomiskt bidrag fick även Lions i Eksjö som tillsammans med Svenska Kyrkan delar ut matkassar till behövande i bygden.

Det här året har kanske inneburit att du sparat pengar när du inte kunnat resa som du brukar eller shoppat mindre för att du inte gått på kalas och mest suttit hemma. På många andra platser på vår jord har pandemin drabbat hårdare än här. Om du är daglönare och inte får något arbete så har du inga pengar till mat. Om du är elev som brukar få ditt enda mål mat i skolan och den är stängd, så får du bli utan. Be för våra syskon i världen och om du har möjlighet så skänk gärna ett par hundra extra till någon bra hjälpverksamhet.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

27 okt tisdag

Tankar från pastorn

Där hoppet föds

Under november avslutar vi vårt temaår "Till jordens yttersta gräns" som utgått från läsningen av Apostlagärningarna. I bokcirkeln har vi under våren dels läst hela Apostlagärningarna rakt igenom, men också Peter Halldorfs kommentar till boken som heter "Andens folk". Scouterna har under våren fått fundera kring vad som var speciellt med den första kristna församlingen och under hösten har de fått följa med Paulus på hans tre stora missionsresor. Många av oss har säkert låtit temaårets andaktsbok vara en följeslagare under åtminstone en del av året och i våra gudstjänster har vi fått ta del av predikningar som utgått från Apostlagärningarna. I skrivande stund ser vi också fram emot att få avrunda året tillsammans genom en fördjupningshelg med Liselotte J Andersson som talar utifrån temat: VAD JAG HAR, DET GER JAG Ä om att förvalta trons rikedomar i ljuset av Apostlagärningarna.

Men trots att vi planerat för detta så var det ändå ingen som ens i sin vildaste fantasi kunnat ana riktigt hur och på vilket sätt vi under året skulle komma att utmanas av budskapet att nå ut "till jordens yttersta gräns". När pandemin slog till med full kraft stod vi plötsligt inför en helt ny situation och de upptrampande välkända vägarna var plötsligt blockerade. Hur gör vi nu? En podd startades, och gudstjänsterna fick nu pröva sig fram genom helt andra kanaler och former. Men det bar Ä trots allt. Och vi nådde genom det längre bort och till ännu fler än vad vi någonsin gjort tidigare i våra samlingar. Nu firade vi inte längre gudstjänst bara i Ingarp, utan även i Equador, i Paris och i Stockholm Ä samtidigt! Genom de olika sommarpraten vågade personer kliva fram och dela minnen och erfarenheter som annars kanske aldrig blivit hörda i den stora gruppen. Vår gemenskap inte bara växte utan även fördjupades, mitt i och genom allt som från början verkade så förlamande mörkt.

Och vi blir genom det ännu en gång påminda om hur Herren verkar. Dels ser vi hur han går med oss genom det svåra som vi får utstå. Han sitter inte tryggt på håll och ser på Ä han går in i smärtan och ångesten och bär den tillsammans med oss. Men han kan också, mitt i den mörkaste natt, skapa något nytt. I smutsen, i utsattheten, i övergivenheten Ä föds ett litet barn. Hur är det möjligt? Mot den mörka fonden tänds himla-ljusen. I den mörka kvällen glimmar ljusen på gravarna, och adventsstjärnorna i fönstren. Vi lever i en tid som på så många sätt just nu påminner om Hoppet som tänds och föds och väcks Ä trots allt.

I allhelgonatid, under adventstiden och julen får vi påminnelser om ljuset som lyser i mörkret; och att mörkret inte har övervunnit det. Året som gått kan ytterligare vittna för oss om just detta stora mysterium Ä om hoppet som föds i den mörkaste natt. Det får vi dela vidare och berätta om Ä till jordens yttersta gräns!

/Johanna Fredrixon

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.