Du är här:Start > Blogg

30 maj fredag

Hälsning från konfirmanderna i Rumänien

Hejsan alla ni som läser det här!

Här är det härligt - sol bad och två hela fina dagar har vi varit här. Men så är det bara för oss. Vi kom inte hit för en solsemester, utan för att titta på hur man kan ha det om man inte har lika mycket pengar, lika många vänner eller ett lika fint land som vi.

Den 29/5 var vi iväg på olika platser med våra grupper, vi träffade barn som hade blivit lämnade redan vid födsel, vi träffade människor med förståndshandikapp som hade blivit lämnade lite senare för det hade varit för svårt att ta hand om dem och på eftermiddagen var jag (Alice Themar), Emma Andersson och Ellen Andersson iväg på en liten längre resa då vi fick komma till ett slags sjukhem. I början var det hemskt, de kom och mötte oss i en stor flockliknande grupp direkt innanför stängslet som var uppsatt runt gården de bodde på. Vi blev först jätterädda för de var väldigt närgångna och såg lite speciella ut när de gick på underliga sätt pga deras sjukdomar. Sedan ledde de oss till ett kapell där vi skulle ha en liten samling, och den samlingen kommer jag nog aldrig att glömma.

Vi fick lära oss ett ord som vi hälsade till dem med. Det uttalades "patche" och betyder 'frid'. Alla blev glada och innan vi satte oss lekte vi lite klapp- lekar inne i kapellet tog det lite tid innan de med rullstol och lite krumma kroppar hade satt sig, men sedan började samlingen, och jag förstod inte mycket, för de sjöng på rumänska. Men jag förstod att, efter allt det hemska de hade vairt med om, hade de funnit trygghet i en man som heter Jesus! För när vi sjöng, så sjöng alla och de grät och det fanns en lycka i deras ögon! En lycka som du inte får när du köpt en ny dyr bil eller när det äntligen ringer ut för sommarlov! Efter att Conny hade predikat om Kristi himmelfärd, och vi bjudit dem på kex och dricka åkte vi hem, men det var som att en del av mig fortfarande var kvar där, med de där människorna. Och jag tror det är meningen, för att man inte ska (om det nu är möjligt) glömma den speciella upplevelsen man varit med om.

Imorgon åker vi hem, men jag vill att alla ni där hemma och även vi här nere ber för Barbro, Lars och de här människorna som vi mött på resan. Det är DET MINSTA vi kan göra!

/Alice Themar

24 apr torsdag

Vad brinner du för


Det finns minst ett området i ditt liv som glöder. Visste du om det?
Kanske är du väl medveten om detta. Kanske har du inte upptäckt det än. Men det finns där.
Det hettar. Gnistrar. Sprakar. Mjukar upp och formar.

Det finns flera bibelställen, både i gamla och nya testamentet, där Gud beskrivs som en eld. En förtärande eld. Kanske känns den bilden hotfull och främmande, men den kan också ses som inspirerande och utmanande. Gud är den som liksom elden, renar och förnyar, omskapar och skapar förutsättningar för något nytt.
Och samma egenskaper finns också inom dig och mig, och i våra liv. Som skapta till Gud avbild finns det inom varje människa en kallelse till omstart och förnyelse. En kallelse att leva i ständig beredskap till uppbrott och förvandling. Och en kallelse att brinna.

Ibland dyker det upp saker och situationer som får oss att hetta till och vakna upp. Det kan vara en fråga som engagerar oss på djupet. Det kan vara en uppgift som vi behöver utföra. Det kan vara en människa nöd, ett outforskat område eller ett galet projekt. Men när du ställs inför det så händer något inom dig, det bubblar och glöder.
Och jag tror att Gud vill att du ska ta den glöden på allvar. Att du ska våga tända på. För om jag låter Guds heliga Ande blåsa över just min glöd, oavsett vad den består i, så kan mirakel ske!
Så använd det Du brinner för, och låt Herrens eld uppfylla dig. Då ska du får se att Han vill använda dig som en fackla för att sätta världen i brand!

På onsdag inbjuds vi att fira Valborgmässoafton tillsammans, och bildligt och bokstavligt glöda tillsammans och värma varandra. Hoppas att vi ses!

/Johanna Fredrixon

16 apr onsdag

Missionsrådet berättar ...

Bli Diakonias månadsgivare/Förändringsfadder

Som Förändringsfadder ger du varje månad en gåva via autogiro - inte bara till en människa utan till alla de människor som behöver dig i de länder där Diakonia arbetar. På så vis närvarar du i deras liv dag efter dag, år efter år. Som Förändringsfadder stödjer du människors vardagliga kamp för ett bättre liv och är med och förändrar de grundorsaker som gör att de hålls kvar i fattigdom.

Plusgiro: 90 33 04-4,

bankgiro 903-3044, eller gå in på www.diakonia.se.

Diakonia är godkänd gåvomottagare för skattereduktion. Så här står det på Skatteverkets hemsida:

"Fakta om skattereduktion för gåva:
Man kan få skattereduktion för gåva till godkända gåvomottagare om summan är minst 200 kronor per tillfälle och 2 000 kronor per år. Vilka som är godkända gåvomottagare framgår på Skatteverkets webbplats. Skattereduktionen ska ges till gåvor för vetenskaplig forskning eller hjälpverksamhet bland behövande."

Klädinsamling till Estland

Eftersom många har frågat ordnar vi en klädinsamling, via Brobygget, även i vår. Från onsdagen den 23 april till och med tisdagen den 29 april står hästkärran vid "Stallet" (röda förrådet bredvid kyrkan). Packa dina rena och hela kläder och skor i sopsäckar eller stadiga kartonger. Du får själv lägga in dina säckar i transporten, när det passar dig under veckan. Hör av dig till Anna, 40020, eller Eva Karin, 40102, om du vill ha hjälp!

(För kännedom: Brobyggets nästa sammanträde hålls i Ingarps missionskyrka torsdagen den 8 maj kl 18.30).

Brev från Hanna och Elin, församlingens unga missionärer, finns uppsatta på anslagstavlan i kyrkan att läsa.

Förbönsämnen

Be gärna för Diakonia, arbetet i Estland, våra unga missionärer och Equmeniakyrkans missionsarbete, även församlingar i Ukraina ber om våra förböner!

/Anna Rydsmo och Eva Karin Themar

16 apr onsdag

Med ögon känsliga för grönt

Jag lånar en titel. Det får man väl göra så länge man erkänner det?

Barbro Hörberg skrev en sång på 70-talet med titeln ovan Ä Med ögon känsliga för grönt. Anledningen till att jag lånar den, är att jag tycker det är en formulering som passar in väldigt bra för hur jag känner mig på våren. Ögonen letar och hittar de minsta små gröna prickarna som sticker fram ur brungrå knoppar och kvistar. Toppiga lökväxtspetsar som bryter jordytan och glimtar fram. Grässtrån som i knippen grönskar genom fjolårsgräsets trassel. Den öppna ytan som plötsligt en dag har ändrat färg från gammalgrå till grön, och trädens svartbruna grenar som börjar skifta i diverse olika nyanser.

Alarnas hängen är långa och gula. Det fräser i luften omkring dem av pollen som vill ut i luften och

vidare i världen. Förra årets kottar sitter torra och stela på sina grenar och struntar i spektaklet. Himlen är en blankblå bakgrund och solen kastar knippen av ljus mot alen och mig.

På folkhögskolan i Rimforsa brukade jag och Julia gå promenader. Så gott som varje dag knackade hon på min dörr eller jag på hennes och frågade om det var dags för en liten runda. En runda för att sträcka på benen och tankarna. Om vi hade mycket tid och ork gick vi "Opphemsrundan", och vi pratade oftast hela vägen. Mycket fanns att avhandla, och ibland räckte inte de sju kilometrarna utan vi fick fortsätta pratet över en eftermiddagskaffe eller en kopp te, om det var senare på dagen.

När det blev vår gick vi en ny runda. Snön hade smält och torkat bort, och skogsvägarna blev åter gångbara. Det var en extremt varm och solig dag alldeles för tidigt på året och chockade tussilago sken ikapp med solen, barnen var barfota i smyg på lekplatsen, skogsmyrorna inne bland hasslarna satte nytt årsbästa i barrhämtning och fräknarna sprakade fram på våra bleka nosar. En sådan dag som man önskar aldrig skulle ta slut.

Vi mötte en stor och ensam hund som liksom vi promenerade på skogsvägen, och vid en vägkorsning låg en liten, välskött stuga där en tant som såg ut att komma från förr i tiden verkade bo. Det var som om vi gick i en saga där guld strålade in mellan träden och äventyret väntade. Vad som helst skulle kunna hända!

På sätt och vis var det väl just så det var Ä och är. Där och då när vi precis hade blivit vuxna, med hela världen som en lång räcka av möjligheter som vi kunde ta för oss av, kändes äventyret oändligt.

Solen började trots allt sänka sig långt innan vi var mätta på varm luft och promenadvägar Ä det var trots allt bara mars fastän vi önskade juni. Med en rosa himmel omkring oss och med ögon känsliga för grönt vandrade vi småningom hemåt, mot folkhögskolan, och koltrasten sjöng i toppen av en björk. Julia tyckte att koltrastsången lät vemodig. Jag tyckte att den lät vacker.

Men det är något med koltrastens klara sång i rosa våraftnar som fyller mitt bröst med något. Något som liknar en längtan efter något odefinierbart. Ett äventyr? Att få rymma bort? Komma hem?

Jag tror att det är den känslan Karin Boye hade när hon skrev en dikt som heter I rörelse. När jag läser den får jag iallafall en känsla som liknar den som jag kan få av koltrastens sång.

Här följer Karin Boyes I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

/Kristin Lovén, Göteborg,

mars 2014

Kategorier

Kristins tankar

3 feb måndag

Stan är full av vatten

Jag håller vattenkokaren över diskhon.

Vrider blandaren åt höger, det kalla hållet, och låter ungefär en halv liter vatten försvinna ner i den trekantiga pipen på vattenkokarens kanna. När jag ställer kokaren på sin platta och trycker igång den tar det inte många sekunder förrän jag har kokande vatten och kan göra en mugg te.

Vatten, stan är full av vatten. Vatten, lite grann i hatten... sjunger Robert Broberg i mitt huvud. Det är ju så i staden där jag bor, att utöver en ganska stor älv, ett rätt salt hav och några bäckar, åar och fontäner, så finns det också regnvatten. Ibland regnar det underifrån, precis som i filmen om Forrest Gump. Då hjälper inget paraply, och inte heller att ställa sig under tak, utan det gäller att ha kläder efter väder. Luvan uppdragen och regnbyxorna ordentligt fästa över skorna så att inget vatten tar sig in till strumporna.
För stan är full av vatten.

Tänker man efter, så är det vatten överallt i vår omgivning. I våra element, i våra vattenledningar till de välsignade vattenkranarna i kök, badrum, ladugård och garage. Inne i tvätt- och diskmaskinen. I små smältpölar på hallgolvet där snöiga skor stått ett tag. I duschen! Det omsluter oss på alla sidor. Det gör oss levande.

Vattnet lugnar, värmer, rengör, släcker törsten, gör så att blommorna blommar och grödorna gror. Just nu ger det också en ljusare version av vinterhalvåret, när det i sin vitaste kristallform lägger sig på marken, hustaken och bilrutorna för att reflektera det lilla ljus som solen ger. Det blir halt på vägarna och vi får använda dubbar på skorna.

Det finns inget dåligt väder, säger vi till varandra och tar hänsyn till om utomhusvattnet är fast eller flytande när vi väljer. Dubbar på eller galoscher? Galonisar eller bävernylon?

Och när det vintervita smälter, då porlar vattnet iväg i rännilar och större bäckar. Säsong efter säsong. Samma vatten som alltid funnits.

I Bibeln är vattnet med redan från början.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

Vattnet var redan där när Gud började forma himmel och jord. En väldigt gammal och viktig företeelse alltså!

Av förklarliga skäl har vi människor i alla tider bosatt oss vid vattendrag. Då kan vi dricka, tvätta oss, laga mat och dessutom paddla iväg till andra människor på andra sidan vattnet, eller fånga lite fisk.

Jag är en av de där som bor vid vattnet. Jag bor numera på landets fjärde största, och allra mest befolkade, ö. Vattnet ur kranarna kommer till största del ur den där stora älven. Något filtrerat och renat, men ändå!

Att vattnet går att sörpla i sig nästan direkt ur ån, är ingenting som gäller jorden runt. På många håll måste vattnet kokas innan man kan ta det i bruk. Innan man kan koka det, måste man dessutom hämta det, ibland långt borta. Att få rent och gott, varmt vatten, är inte överallt så lätt som det är för mig, med min vattenkran några steg ifrån vattenkokaren!

Jag brukar inte göra reklam, men tipsar gör jag gärna.

Jag vill tipsa er om Solvatten. Ni som använder internet, sök på detta! En svensk uppfinning som ger varmt och rent vatten med hjälp av solen.

Kanske kan vi ge varandra sådana i födelsedagspresent i år? Köpa en viktig plastsak och se till att någon som behöver den får den? Istället för att köpa en oviktig plastsak till oss själva som vi
ändå tröttnat på innan nästa födelsedag?

Jag längtar lite extra efter rättvisa när jag sitter här med mitt snabba och smidiga te. Som jag inte tror innehåller några farliga smittämnen som gör att jag måste koka vattnet på ett visst sätt.

Då vill jag helst att alla ska ha det som jag.
Med staden full av vatten.

/Kristin Lovén,
Göteborg, januari 2014

Kategorier

Kristins tankar

3 feb måndag

Missionsrådet berättar ...

Tack alla ni som var med och skänkte och handlade på missionsauktionen i slutet av november. De 10 % av behållningen gick till Brobygget i Estland.

Insamlingen till Equmeniakyrkans internationella arbete, Hoppets tid, gav 60 598 kr. Förra året samlades det in 52 224 kr. Roligt att den negativa insamlingstrenden sedan flera år vände!

Equmeniakyrkans hjälporganisation Diakonia skriver i DELA MED - en tidning från Diakonia nr 4 2013 om sin kampanj för 2014:

"Under nästa år kommer Diakonia återigen sätta ljuset på världens skatteflykt. Pengar som behövs i arbetet för att bekämpa fattigdomen försvinner varje år från fattiga länder för att istället hamna på bankkonton i den rika delen av världen. Varje år smiter företag undan med cirka 138 miljarder USD i skatt - tänk vad som skulle kunna göras för de pengarna om de stannade kvar i utvecklingsländerna:

- alla barn i välden skulle kunna få skolgång

- vi skulle nå internationella mål om barnadödlighet

- vi skulle kunna förbättra mödradödligheten och bekämpa infektionssjukdomar

- vi skulle utrota hungern i utvecklingsländerna

Ä och ändå ha 25 miljarder USD kvar!"

Tips!

Kom och lyssna på Sara Hugosson i Värne Allianskyrka, frukost för alla lördagen den 22 mars. Sara arbetar på Diakonia i Stockholm.

Om du firar Alla Hjärtans dag den 14 februari rekommenderar vi att du väljer Fairtradecertifierade rosor och/eller choklad! Det gläder fler än bara mottagaren!

Glöm inte att ta med Elin Eckerberg i Moçambique och Hanna Larsson som arbetar för OM, i era förböner!

/Anna Rydsmo och Eva Karin Themar

2 nov lördag

Höststilla

Ett gråvitt molntäcke har lagt sig över landet.
Träden tappar bladen ett och ett, ingen vind river och sliter. Ljungen står där den står på våra trappor, i balkonglådor och vid kyrkogårdarnas gravstenar. Rönnbären drar de tunna grenarna mot det matta gräset. Katten som brukar sitta i stenröset, den sitter där och vickar till med ena örat när jag går förbi. Svanstippen är stilla.

Mossvattnet ligger orörligt och mörkt, speglar björkstammarna som vita streck. En sothöna kliver i sakta mak med sina imponerande stora fötter genom vassen. Inte ett ljud hörs när den så småningom når det kalla vattnet och paddlar iväg.

Vad var det som prasslade inne bland träden? Ett djur? Jag vrider på huvudet, och konstaterar att det är de gulstela löven som gjort sitt för i år. De faller ljudlöst, men dunsar mot varandra, buskarna och marken när de landar. Jag förstår plötsligt hur tyst det är. En brun liten fågel pilar iväg utmed klippsidan, fladdrar kvickt med vingarna och blir osynlig. Pip, pip, säger den, och den får vara så fåordig och kortfattad som den vill idag. Den är den enda fågel som säger något. Granarna står raka och stumma.

Hösten är här, vintern är på väg. Allhelgonadagen står för dörren.

Det vissnar i trädgårdarna och det mesta som skulle skördas har samlats in. Naturens viloperiod har kommit, och med den alla naturliga påminnelser om livets förgänglighet.

I Bibeln finns det flera formuleringar som beskriver hur kortlivade vi människor är. Vi liknas vid gräs och blommor som vissnar bort efter endast en kort tid på jorden. I Jesus Syraks vishet 18: 8-14 står det så här:

Vad är en människa, vad duger hon till?Vad betyder det goda och onda hon gör?En människa blir hundra år om hon lever länge.Som en droppe i havet, som ett sandkornär dessa fattiga år mot evighetens dag.Därför har Herren tålamod med människornaoch låter sin barmhärtighet flöda över dem.Han ser och vet att deras slut är svårt.Därför visar han stor mildhet.En människas barmhärtighet når hennes nästa,men Herrens barmhärtighet når allt som lever.Han tillrättavisar, han fostrar, han undervisar,och som en herde för han hem sin hjord.Han är barmhärtig mot dem som låter sig fostras,mot dem som ivrigt följer hans bud.

Vi må vara kortlivade och små som en droppe i ett hav, men icke desto mindre har vi en Gud som ser oss, bryr sig om oss, och visar barmhärtighet mot oss. Det är något jag kan känna tacksamhet för när jag i vintermörkret tänder ljus. Den lilla ljuslågan som flammar upp ger mig tillfälle att komma ihåg att tänka "Tack Gud".

Det är ljuständartid nu. Ljus vid kyrkogården för att hedra och minnas, ljus i adventsljusstaken för att fira Guds sons födelse, och ljus i våra hus där vi möter varandra.

/Kristin Lovén, Göteborg, oktober 2013

Kategorier

Kristins tankar

24 sep tisdag

Stop for the one

Zaina 11 år, klädd i ett dammigt brunt tygstycke, tittar osäkert på mig med sina stora bruna ögon. Hon har tagit en paus från sitt strövande på Pembas mörka partygator denna fredagskväll och satt sig ner bredvid mig på en bambubänk för att samtala. Det är ett barn fyllt av rädslor jag har vid min sida. Hon ger mig sin berättelse och trots att hon har en annan trosuppfattning än jag frågar hon om jag kan be för henne att min Jesus ska ta bort hennesrädslor. I hennes värld är det sällsynt att någonmöter hennes blick, lyssnar, uppmuntrar och sätter ord på hennes sanna värde och identitet. Så för mig är det ett stort privilegium att få fylla upp hennes kärlekstank denna kväll. En ny lättnad syns i hennes ansikte efter vårt möte. Hon går iväg med ett leende och ett "vi ses" och återigen landar innebörden av ett av Iris Ministries kärnbudskap "stop for the one" ("stanna upp för den enskilde") lite djupare i mig.

Missionsarbetet som Iris påbörjade i Moçambique för 18 år sedan har förvandlat en hel nation. Efter två krig var landet vid den tiden i djup kris, klassat som ett av världens fattigaste länder med en svårt sargad befolkning. Idag ser vi ett land som fort-farande är kvar i svår fattigdom och som har lång väg att gå i utveckling, men samtidigt en nation med betydligt färre föräldralösa barn, hungriga magar och sjuka kroppar, tio tusen fler kyrkor, skolor, jobb och nytt hopp. Varför? För att Heidi och Roland Baker inte skrämdes av massorna och de obegrän-sade behoven, utan var villiga att svara ja när Gud kallade dem till en av världens mörkaste platser för att älska människor, steg för steg, en person i taget. Det är lätt att bli modlös och tappa drivkraften när vi ser de stora massorna runt omkring oss. Även ombehoven utåt sett yttrar sig tydligare i Moçambique är brustenheten precis lika utbredd i väst. Men det handlar inte om massorna. Det har och kommer alltid att handla om personen, den enskilda individen, som jag har framför mig i ögonblicket. Människor är desperata efter den kärlek och hopp som finns i mig. "Kristus i er, härlighetens hopp" (Kol 1:27). Att Gud bor i mig gör hela skillnaden. Det är genom mig Guds rike kan komma på jorden såsom ihimmelen (Matt 6:10).

Tänk om jag alltid kunde vara närvarande i ögonblicket. Se personen framför mig, ge personen tio minuter eller en timme av min dag. Kanske hon bara behöver en blick, en kram eller en middags-inbjudan för att få sitt liv förvandlat. När jag stannar upp och ser vad som är framför mig just nu låter jag Jesus öppna mina ögon så att jag kan se personen i massorna. Jag ser barnet i trasor, den hungrige mannen med ett ben och den ledsna västerländska damen som inte kan hitta sitt toapapper. Jag vill vara där för dem allihop, en i taget, för att Jesus låter mig se vad Han ser och känna vad Han känner för individen.

Ingen kan stanna för alla, men alla kan stanna för någon. Jag är bara en liten människa med en mycket stor Gud. Därför vill jag inte missa tillfället att se vad och vem som är framför mig just nu, för Gud kan ha vad som helst på sin agenda och med den största glädjen vill Han genomföra sin plan tillsammans med mig. Idag och imorgon vill jag komma ihåg den enskilde, älska den enskilde, vara där för den enskilde. Vem kan du stanna upp för idag?

Varma hälsningar från Moçambique,

Elin Eckerberg

P.S. Älskade Ingarpfamilj, välkomna att hälsa på i Pemba när ni vill! D.S.

31 maj fredag

På köksbordet

På köksbordet, bland tidningarna, låg en svagtmilitärgrön manick.

Den var av metall och hade två ringar med skruvar genom. Om man trädde ringarna på exempelvis ett finger kunde man skruva fast den på fingret, men det gjorde rätt ont. I andra änden hade den några metallflikar med ett ganska smalt avstånd mellan sig. Där skulle man möjligen kunna fästa ett receptblad eller något annat papper som man ville ha en hållare till.

Jag försökte förgäves komma på ett användningsområde för denna pryl. Man kunde möjligen tänka sig att skruva fast ringarna på en blockflöjt, och sen balansera ett notblad mellan flikarna, men det skulle bli fel vinkel. Det måste helt enkelt finnas en bättre förklaring Ä annars skulle man aldrig tillverkatprylen.

Var sak på sin plats. Rätt sak på rätt plats. Och saker är ju något vi har gott om. Små saker och större, som underlättar i vår vardag. Klädnypor,teskedar, gem, tassar till möbelfötterna, sudd-gummin på baksidan av blyertspennan, elvispar, tepåsar och toalettpappershållare. Få saker är såirriterande som när de här "småsakerna" som vi tar alldeles för givna inte fungerar, eller inte ligger där vi tror att vi lagt dem.

Klädnypan spricker i två bitar, suddgummit påpennan är slut, visparna till elvispen är i en annan del av köket än du trodde, och tändstickan bryts itu och gör att du får leta tändsticksskräp istället för att tända ljuset.

De saker vi har är oftast ytterst nischade. Kaffe-filter, dammsugarpåsar, utbytbara tandborstar och sladden till att ladda datorn eller telefonen med. De måste passa precis, annars kan det lika gärna kvitta.

Jag tänker mig att vi människor kan vara just så där nischade. Att vi då och då verkligen passar in på pricken. Att vi är helt rätt.

Det kanske är när vi säger något som behövdesägas, när vi ringer ett telefonsamtal till någon eller när vi bara ger någon ett bekräftande ögonkast. När vi gör eller säger precis rätt sak.

Det är nog Gud som styr oss att göra de där sakerna. Som ger oss en idé eller får oss att sträcka ut handen vid rätt tillfälle. Det är lätt att förklara bort det med att det nog var min egen idé, eller att det bararåkade bli så. Egentligen spelar det ju inte så stor roll heller, så länge man är mottaglig för de här "Gudidéerna" när de kommer.

Man behöver nog inte vara på ständig helspännheller, som när man sitter och vaktar en telefon för att inte missa det där viktiga samtalet, det räcker med att man vet att man satt i telefonsladden. Om man säger så. Kopplat upp sig mot Gud.

På väg hem på en storstads gator en höstkväll, strax efter att jag passerat en hemlös man, kom insikten om att jag hade en burk yoghurt i väskan som en stoppskylt framför mig. En yoghurt av denmodellen som har müsli i en låda intill, och fungerar som ett litet mellanmål. I min ena jackficka låg dessutom en plastsked avsedd för att äta yoghurten med, men jag hade ätit andra saker under dagen och var nu mätt och på väg hem för att sova. Nu när jag blivit medveten om yoghurten gick det inte att promenera vidare. Den där burken tyngde och drog mig baklänges.

Jag bad mitt sällskap vänta, och gick tillbaka till mannen som byggt en liten tillvaro på en filt utanför en butik. Han blev glad över att få yoghurt, och jag blev glad över att Gud påmint mig om mitt överblivna mellanmål just i rätt tid och på rätt plats.

Den gröna metallmanicken med två ringar och en slags hållare på? Den är till för att fästa ettindikatorpapper på ett visst stag. Den fyller antagligen sin funktion perfekt när man är i behov av den, men är ganska meningslös bland tidningarna på ett köksbord.

Jag ber att jag då och då ska få vara som den där manicken när den fyller sin funktion, och hitta de ställen och tillfällen där jag behövs som allra bäst. Och jag ber att jag ska kunna vila utan att vara rädd för att "missa" något däremellan.

/Kristin Lovén, Göteborg, maj 2013

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.