Gränslöst

Det är morgon.

Tidig sådan, och bussen stävar genom den blöta grönskan.

Jag kliver ombord, hälsar på chauffören, stämplar kortet och börjar vandringen bakåt genom bussen.

På varje tvåsäte sitter en människa. Ingenstans sitter två, ingenstans är det ledigt. Så typiskt svenska att det nästan luktar krondill, rotmos och midsommardans på morgonbussen.

Jag är den första som blir över. En på varje säte. Vem ska jag sitta hos?
Stegar bakåt, bakåt, bakåt. Bussen är lång.

Han som är speciell och alltid glad och pratar med sig själv och osynliga vänner säger "Godmorgon sköna madam!" när jag passerar.

Där är ett säte som ser tomt ut, men nej. En nersjunken industriarbetare som sover.

Vems sfär ska jag tränga mig in i?
Vem ska jag besvära?
Vem ska få äran att sitta bredvid mig?

Räddningen finns: bakersta raden med fem säten. Den är tom.
Där kan jag sitta alldeles själv. På fem platser. Och innan näste man går på har en gått av, och allt är frid och fröjd.

När jag var hos en frisör senast Ä det var drygt två år sedan, jag sköter mestadels mitt hår på egen hand Ä fick jag hjälp av en kvinna som kommit till Sverige från Tanzania. Hon berättade att hon gillade det svenska sättet att åka kollektivt. I hennes hemland tyckte hon att man var tvungen att prata och dela med sig av mer än hon ville till de som råkade sitta på sätet bredvid. Här kände hon att hon passade in.

Det finns ju gränser för vad man gör. Oftast ganska gemensamt överenskomna inom en kultur Ä här sitter vi gärna en och en på bussen.

Egentligen finns det otaliga gränser som jag tar hänsyn till varje dag, oavsett om jag tänker på dem eller ej. Jag sätter upp gränser för mig själv, målar upp linjer för hit men inte längre och ibland får jag flytta dessa gränser när jag lär mig något nytt, eller tappar en förmåga. Det är nog så att det skapar en känsla av trygghet att omge sig av ramar, lite som att bygga en koja. Utan gränser kan jag ju gå hur långt som helst, göra eller säga precis vad som helst. Spännande men också läskigt.

Sommaren har inga gränser.

Om man inte frågar SMHI, för de har en meteorologisk definition för sommar. Och om man frågar tyskarna har de sommarbörjan "Sommeranfang" den 21 juni, då sommarsolståndet infaller. Sommaren för någon som går i skolan kan tyckas börja och sluta i takt med sommarlovet.

Men på sätt och vis är sommaren ändå gränslös. Sommarhimlens blå och gräsets gröna nyanser, de är oändligt många. Soldoften från tomatplantorna har ingen skala. Den ljusa natthimlen där fladdermöss och morkullor piper förbi går inte att mäta. Grusvägarna vi cyklar på mellan hundkäx och timotejstrån fortsätter hur långt som helst. Luftfuktigheten efter ett sommarregn överstiger alla procentsiffror som finns, när det droppar och dryper från rännebroar och rädisblast. Kraset av snäckskal mot klippor under flipflopsulorna, kaprifoldoften som slingrar sig i snåren, ejderfamiljens skrockande i havsviken. De har inga gränser.

/Kristin Lovén,

Göteborg, maj 2015