Berättelser ur livet

6 fr sep

En vecka som räcker hela året

Jag var precis i mitten mellan att vara barn och tonåring. Vi bodde i Ingarp då och jag minns det dygnet som om det vore igår. Jag hade packat och köpt lite nya saker, fått låna en Bibel och dubbel-kollat (på mammas begäran) att jag inte hade glömt packa tandborste och tandkräm och allt annat viktigt man inte vill glömma när man ska vara iväg en vecka.

Jag var sprängfylld av förväntan och längtan, men jag var minsann inte nervös. Inte när mamma frågade åtminstone. På natten däremot fick det lilla barnet ta över en stund då jag hade ont i magen av nerverna och gick och kröp ner bredvid mamma som så snällt låtsades som om min nervositet inte alls existerade. Sen blev det morgon och då var jag tonåring - på väg mot mitt livs första UK-resa. Jag hade ingen aning om det då, men den veckan varje sommar skulle komma att bli extremt viktig för mig.

För varje år blev jag lite mer varm i kläderna. Att låta mig själv känna Guds närvaro under andakterna på kvällarna blev mer upplyftande än ovant. Att stå och spexa på lägerbålen blev mindre läskigt och mer superkul. Att stå framför alla vänner och berätta om saker Gud hjälpt mig med under året eller skicka med en liten berättelse eller ett bibelord blev givande och något jag helst ville göra varje resa.

Den resan vi gör varje år är nämligen en vecka då jag kan pussla ihop alla bitar från det gångna året och ha tid och ro till att reflektera. Det är stort och verkligen en gåva att få göra en sådan resa med så fantastiska människor år efter år.

Jag kom hem från årets UK-resa för några veckor sen och även fast fräknarna skvallrar om att jag varit iväg så finns det så mycket mer i mig som jag kommer leva på fram tills vi ses på kyrkans parkering om drygt ett år igen. Jag har så mycket att tacka kören, församlingen och hela Ingarp för.

Dessvärre är jag lite sämre på att stanna upp och verkligen känna det, för jag har blivit bortskämd med sådan gemenskap och kärlek hela livet. Det handlar inte om att jag tar det för givet, inte alls. Snarare att det är en vardag och det som är var dag kan vara svårare att känna tacksamhet över just för att man är van.

Jag älskar traditioner och UK-resan är verkligen en tradition att värna om. Det är en sån gåva att vi som församling erbjuder en intensiv, men samtidigt avkopplande, vecka tillsammans med varandra. En hel vecka av stark gemenskap med varandra och Gud. För min egen del är det guld värt då jag inte har många nära vänner som är troende. Det är dagar jag spenderar i en fristad tillsammans med fantastiska människor som jag är fullkomligt trygg med. Resor som den är väldigt svåra att överträffa.

Jag antar att denna text får vara någon form av tack till alla som låtit denna tradition få leva vidare från generation till generation. För jag är verkligen tacksam. Det är så stort att få en vecka varje sommar som ger en energi som räcker för ett helt år.

Tack vare UK-resan är jag mer än redo för en höst fylld av nya utmaningar.

/Klara Frisk

28 ti maj

En idyllisk promenad mitt i livet

En idyllisk promenad mitt i livet

Jag kom hem från jobbet, helt slut efter min måndagsöppning. Kvällen innan, precis innan jag skulle somna, fick jag ett sms från mamma där det stod att mormor precis fått somna in. Så det var inte så konstigt att jag slängde mig på sängen när jag kom hem.

Jag somnade en kort stund trots att försommar-solen stekte på min kind genom fönstret. När stora saker händer i mitt liv får jag alltid en sån där känsla av att jag måste iväg. Upptäcka något eller kanske sätta mig i bilen och fly bort några mil. Till min stora förtret orkade jag inte det, utan fick nöja mig med några varv runt Ingsbergssjön.

Jag sa hejdå till Christian och satte lurarna i öronen. Denna promenad jag gick var ett av de bästa beslut jag tagit på länge. Det första jag möttes av var barn, en hel hop av fnittrande barn på sparkcyklar. Medan jag skyndade på stegen för att komma förbi de trafikerade vägarna fylldes luften med doften av spirea. När jag kom ner till själva promenadslingan satt ett par på en bänk och höll om varandra i den låga solen och från fontänen mitt i sjön reflekterade ljuset en stor och vacker regnbåge. Samtidigt fick jag ett sms av min bästa vän, hon skrev att jag bokstavligt talat skulle ta ett steg i taget. "Njut bara nu Klara, känn vad du behöver känna." Vilken fin vän hon är, min allra bästa.

Så jag njöt. Jag kände efter och plötsligt märkte jag att mina ögon sved. Jag vet inte själv om det var till följd av pollen, trötthet eller bara vanliga, hederliga tårar. Men kinderna blev allt blötare och jag orkade inte bry mig om att torka bort dem eftersom alla fräknar strax skulle bli precis lika blöta igen. Däremot lyfte jag blicken och fångade lite av den sista solen. I samma veva fick jag möta en blick, ett par vänliga ögon. En främmande kvinna släppte inte min blick förrän hennes leende blivit besvarat. Det betydde något, det kändes verkligen som hon försökte säga mig att det är okej. Så det kändes okej.

Jag bestämde mig att ta ett andra varv när jag var halvvägs på det första. Då kom alla fina minnen till mig och sorgen fick liksom lätta lite. Jag fylldes ännu en gång av en underbar bris av spirea och den vackra regnbågen mitt på sjön. Jag tänkte på hur mormor verkligen alltid älskat växtligheten och allt liv. I samma stund som jag tänkte på hur hon haft sån omsorg om precis varenda levande ting så simmade en gräsand förbi mig med ett följe av alldeles tufsiga små fågelungar. En idyllisk promenad mitt i livet helt enkelt.

Oavsett vad vi står inför befinner vi oss alla mitt i livet. Med det i bakhuvudet tycker jag att det underlättar när man möter andra människor. Det kanske ses som en självklarhet, men jag tycker det är skönt att påminna sig om det ibland. Det jag går igenom just nu är inte unikt, men det får ändå göra ont. Det någon annan går igenom kanske inte heller ses som unikt, men känslan får ändå vara där och vi som medmänniskor kan inget annat än att finnas och i den mån det går får vi försöka att förstå.

Sommaren är en språngbräda inför hösten. Många fattar stora beslut under denna tid på året och om ingen har sagt det till dig ännu så vill jag påminna dig om en sak. Du får njuta, du får känna vad du behöver känna. Det är helt okej. Och du får lita på att Gud bär dig igenom det. Mer än så kan vi egentligen inte göra.


/Klara Frisk

12 fr apr

Mörkret har inte övervunnit det

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." - Joh 1:4-5

Vilken kraftfull mening det är. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det är talande i så många aspekter. Jag är en sån som grubblar jämt och för mig kan just den meningen användas som ett dagligt mantra i alla tänkbara situationer. Inte på det viset att jag ser varje motgång som ett stråk av mörker, utan snarare att jag vid varje situation har en möjlighet att se ljuset i det. Jag kan se att det finns en anledning till att just jag får möjligheten och lärdomen av att hantera vad jag står inför.

Just nu står vi inför ljusare tider, det är inte becksvart när man åker hem från sitt arbete. Idag när jag åkte hem från mitt jobb bländades jag gång på gång av solen även fast solglasögonen vilade på näsan. Jag lyssnade på musik och hade ett leende på läpparna samtidigt som jag hade min dagliga pratstund med Gud. Idag kunde jag tacka honom för allt mörker som fanns hos mig i höstas, för den senaste tiden har jag förstått varför jag behövde ha en tung höst. Det som var då har gett mig så otroligt mycket lärdom i att hantera mina dagar nu.

Jag blickar ut mot en vacker solnedgång och en vardag som just nått sitt slut, helgen är på intågande. Gud har målat himlen i pastell. Det är just dagar som denna man måste längta efter för att verkligen uppskatta innerligt när de är här. De dagar vi rent konkret kan se att mörkret aldrig vinner, för dagarna blir längre. Även fast vi levt i dunkel under några månader så är livslusten mer påtaglig än livsledan kan vara under hösten. Jag förstår ju givetvis att alla inte ser med samma pessimism på hösten som jag, men rent bildligt förstår du nog min liknelse.

För ett par år sedan fick jag möjligheten att dela med mig av mitt inre mörker med en person och orden jag fick till mig vid det samtalet har jag burit med mig varje dag sedan dess. Ett mörkt rum är bara mörkt fram tills du tänder ljuset och ljuset är Gud. Det är så otroligt sant. Ingen kan bestämma åt mig när det är dags, men när jag är redo kan jag tända. Först då kan jag se allt i sin helhet, jag kan sluta vara rädd eller bekymrad, jag ser varför. Det som bara var ett mörkt rum blir helt plötsligt möblerat och ombonat. Det slutar vara skrämmande och blir istället helt begripligt. Precis som kontrasten mellan höst och vår blivit för mig detta år.

För det var en tung höst, men nu målar Gud himlen i pastell. Nu får blommorna blomma och vi får äntligen uppskatta dem i sin fulla prakt. Jag förstår mitt sammanhang och jag hoppas att du får se ett sammanhang i vad du än går igenom just nu. Sker det inte nu så hoppas och ber jag att det får ske när tiden tillåter det, när du är redo att tända ljuset. Vi bor i våren, tillsammans med ljuset och mörkret har inte övervunnit det. Det kommer det aldrig att göra.

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." - Joh 1:4-5

/Klara Frisk

2 fr nov

Vi har haft det så bra

Jag träffar studenterna och jönköpingsborna Alexander Herbertsson, 23 år, Martin Jonliden, 24 år, och Erik Gerhardsson, 23 år, över en lunch i centrala Jönköping för ett samtal om studierna och livet.

Alla tre har de senaste åren flyttat hemifrån och påbörjat en ny tillvaro i en ny stad. Det har nu gått några år sedan studenten och vi pratar om hur livet ser ut idag, jämfört med för bara några år sedan. Det är roligt att höra att alla tre verkar nöjda med sin tillvaro och beskriver att de trivs med både studier, fritidsaktiviteter och staden de bor i. De lyfter också alla fram vikten av goda vänner, både de vänner som de har kvar från uppväxten och de nya som de lärt känna under tiden i Jönköping.
- Det mesta är väldigt bra, säger Erik.
Jag frågar om de tror att deras 15-åriga jag skulle blivit förvånade om de fått höra om hur livet skulle komma att se ut knappt tio år senare, och det svarar de alla tre "Ja!" på, med bestämdhet. Martin läser idag till gymnasielärare i historia och religion. Erik studerar internationella relationer och Alexander läser till byggnadsingenjör.
- Jag var ju säker på att jag skulle vara fotbollsproffs, säger Alexander.
- Men det är du ju! invänder Martin och Erik. Du är i alla fall den bästa av alla oss här vid bordetÄ säger de och tittar på varandra och flinar.
- Jo, men jag skulle ju vara utomlands, tjäna miljarderÄ Men jag tror kanske ändå att jag hade en baktanke om att bli ingenjör redan då.
- Jag hade nog inte trott att jag skulle vara så trygg i mig själv som jag är idag. I tonåren var man så osäker, säger Erik. Att jag sen skulle landa på en så trygg plats och vara så trygg i mig själv skulle nog förvånat mig.
- Jag hade aldrig trott att jag skulle läsa till lärare, inte en chans, fyller Martin i. När jag var 15 hade jag bara fotboll i huvudet, och dataspelÄ

Jag frågar om de har något råd till en person som just nu står inför att sluta skolan och påbörja sitt vuxna liv. Det är ju inte helt ovanligt att man kan känna en viss oro och vilsenhet när man inte riktigt vet hur allt ska bli och vad man vill göra av sitt liv.
- Ta det lugnt! säger Martin med eftertryck. Det är verkligen ingen stress. Bara gör det som känns rätt.
- Det är viktigt att våga testa på olika saker, säger Erik. Och att våga misslyckas. Alla är så olika och det är svårt att veta vad som passar en själv innan man har provat. Många kommer att ge dig råd och tycka en massa saker, men man kan inte veta själv vad som är rätt förrän man har provat.
- Det tror jag att jag kan ångra lite. Att jag varit så inriktad på vad jag ska göra. Även om det känns bra nu hade jag kanske velat testa på lite mer, säger Alexander.

Innan vi avrundar vårt samtal frågar jag killarna om det är något särskilt som de tar med sig från sin uppväxt i församlingen och ingarpsbygden; något som de har nytta av i livet som det ser ut idag.
Alla tre menar att de har fått med sig värderingar från uppväxten som de bär på än idag; synen på allas lika värde och att försöka möta människor med ett öppet sinne oavsett vem de är.
- I kyrkan har man lärt sig att kunna prata med alla och ha en vänlig inställning till alla, både äldre och yngre, säger Martin.
Men alla tre lyfter också fram baksidan med en väldigt trygg och tajt gemenskap i bygden och i kyrkan; något som de upplever också kan leda till instängdhet.
- Givetvis har man fått med sig jättemycket under uppväxten i kyrkan, men vi har nog varit ganska stängda och ibland haft svårt att ta in nya människor, säger Alexander.
- Ja, det är nog något man kan jobba på mer och våga vara lite mer "open minded", fyller Erik i.
Men även om allt inte varit rosenskimrande så säger alla tre att de tror att de kommer att flytta tillbaka till bygden längre fram i livet.
- Vi har haft det så bra, och har nog tagit med oss mycket som man inte tänker på... säger Alexander.
- Jag tror kanske att vi till stor del är där vi är idag på grund av den uppväxten och den tryggheten vi har fått, avslutar Martin eftertänksamt.

/Johanna Fredrixon

30 okt

Länkar

När jag skriver detta har jag söndagens gudstjänst färsk i minnet. Tacksägelsedagens gudstjänst. Det kändes som om hela samlingen var en enda lång lovsång. Tacksamhet gick som en röd tråd genom predikan, annat som sades, och i sången. Jag kände mig väldigt glad över att se alla människor som var där.

I vår familjs vardag händer under dagarna många varierande saker, som att sköta djur, skog, grödor med mera. Ett litet exempel på något som hände här om dagen var att vi skulle dra loss en fastkörd maskin från en åker. Vad vi då använde var två stora kättingar, för att med två traktorers hjälp dra loss dumpern. Men det är inte vårt jobb jag egentligen vill berätta om utan det jag kom att tänka på lite senare. När jag funderade på vad jag skulle skriva om här, dök den grova, lite rostiga kättingen upp som en bild i mitt huvud.

Jag tänker att vår gemenskap, i bönen, kan få vara som en stark kedja, där Jesus Kristus är den sammanhållande länken. Närhelst vi kommer att tänka på någon eller något som behöver vår förbön, ska vi vara snabba att sända iväg en bön för den eller det som behöver det. Då får vi vara med i bönekedjan. Det är inte alla av oss som möts så ofta så vi har möjlighet att tala om hur mycket vi uppskattar varandra, men i bönen kan vi få vara med och be för, och välsigna, varandra.

Med bilden på den rostiga kedjan gick mina tankar vidare. Ibland känner vi oss "rostiga". Vi tycker att vi inte är dugliga nog för att ålder, brist på ork och talang sätter stopp. Men fysisk svaghet och andra tillkortakommanden är inget hinder för att vara med i bönekedjan. Där är vi alla viktiga.

I cd-spelaren i bilen hör jag Carola sjunga: Käre Gud jag har det gott. Tack för allt som jag har fåttÄ Tack för liten och för stor. Gud bevare far och mor och alla barn på jord.

Tacksamhet och förnöjsamhet är en av livets stora tillgångar. Tacksamhet föder engagemang. Precis så som sångtexten övergår från tack till förbön kan våra liv få vara. Vi kan känna tacksamhet över stort och litet och därmed vara med och be för både det som ligger oss närmast, familj och vänner, men också det som finns i ett större perspektiv, både långt borta och nära.

Gud, hjälp oss att vara en länk i kedjan.

/Maria Björketun

29 ti aug

Gå mot ljusare tider

Vi går mot mörkare tider! Ja, visst är det ett lite vemodigt uttryck som inte känns helt obekant vid denna tid på året. Inte är det väl konstigt att det ofta är så vi väljer att se på hösten som nalkas?
Vi vet ju så väl hur det känns när klockan ringer på morgonen och det fortfarande är nattsvart utanför fönstret. Då kan högsommardagar med semester och ett sovrum som badar i solljus kännas långt, långt borta. Är det kanske så att vi ibland försöker skydda oss från mörkret som väntar genom att välja en något negativ ingång? För att slippa stå där med skägget i brevlådan när mörkret väl är här.

Med reservation för att låta än mer pessimistisk måste jag ändå säga: Vänner, mörkret är redan här. Vi lever i en värld där människor behandlar varandra som smuts, där generositet ofta betraktas som dårskap och där kärlek gång på gång trampas ner i gruset. Det kan inte ens sommarsolen råda bot på.

Men kanske är det just från denna utgångspunkt vi kan se varandra i ögonen och säga "vi går mot ljusare tider"! Ingen annanstans än i mörkret fyller ljus någon funktion. Ingen annan gång än i avsaknad av ljus är det mörkt. Visst kan vi gömma oss i mörker, men mörker kan aldrig gömma sig i ljus.

Så låt oss hjälpas åt att våga vara optimistiska, att våga krypa fram från gömställen, att våga behöva varandra och att våga lita på att allas ljus kan mota mörker. Även ditt.

När du tittar ut genom fönstret och ser höstmörkret, försök se det som en möjlighet till, och en påminnelse om, att leva ljust. Kanske kan vår gemenskap, vår omgivning och vår värld bli mer och mer likt ett sovrum badande i sommar-morgonljus.

Gode Gud, hjälp oss att våga ta varandras händer, se varandra i ögonen och tillsammans gå mot ljusare tider. Amen.

/Frida Frisk

1 to jun

Skaparen och hans skapelser - en bisyssla?

Det kan inte vara lätt att vara ett litet bi den här våren. Soliga veckor avbyts av dagar med snö och hagel, och även om det ser soligt och varmt ut kan det vara riktigt kyligt när man väl lämnar kupan.
Jag kan tänka mig hur bina klagar:
- Va? Hagel? Det sade de inget om i pollenrapportenÄ

Vi hade en del bikupor runt vårt hus där jag växte upp på landet. Bina är fantastiska på många sätt, och det är frestande att likna församlingen vid ett bisamhälle, men jag tror att det finns viktiga skillnader. En sak som skiljer är att vi är unika, och våra unika personligheter är skatter i vår församling.

En annan sak som skiljer är vad som blir resultatet av vår gemenskap. Vår honung ska inte behöva stjälas, eller tas med våld. Den är till för alla, både innanför och utanför kupan. Och på det sättet kan våra gåvor och bisysslor få blomstra inom församlingen, men även få vara en del av församlingens utsträckta händer till samhället runt omkring. Det här är några av de saker som gör att församlingen inte är någon bisyssla - det vi gör är inte likformiga förpackningar av honung för oss själva, utan vi får dela med oss av de Guds gåvor som vi får förvalta överallt i våra liv.

En annan skillnad är vad vi gör på sommaren! Medan bina bygger och stretar dag ut och dag in, får vi tillfällen att verkligen vila, umgås och njuta av sommaren! Med Guds välsignelse!

Tack för att ni ger mig och andra så mycket!
Tack för att ni är unika!


Mvh
Joel Samuelsson

ÄMan hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud,
skall icke då vår tunga
lovsäga Herren Gud?
Min själ, upphöj Guds ära,
stäm upp din glädjesång
till den som vill oss nära
och fröjda på en gång!

(Den blomstertid nu kommer.
Text: Israel Kolmodin, J.O. Wallin)

10 apr

Bära sin lycka

Våren 2016 minns jag som grå. Grå, tung som bly och smärtsam. Både fysiskt och psykiskt. Hur kunde jag som bokstavligt talat bar på lycka inte glädjas?


Det grå började redan en dag i slutet av januari då en av mina kollegor tog ett hårt tag runt mina axlar, skakade mig lätt fram och tillbaka, såg mig rakt in i ögonen och sa bestämt: "Nu ringer du en barnmorska, för så här ont ska du inte ha nu". Jag var gravid i vecka 21 och min kollega hade rätt, det ska inte göra ont i magen redan då.


Men ont gjorde det, varje dag. Jag var rädd, ända in i själen, varje dag. Men också tacksam, varje dag. Tacksam trots en känsla av hopplöshet och vanmakt. Tacksam att få leva i Sverige, i ett land med fantastiska möjligheter och helt bekvämt i säkerhet. I stort sett varje dag grät jag över min situation, men också för allt jag såg på nyheterna. Tårarna sprutade över alla dessa stackars människor, framförallt över barnen och de kvinnor i samma situation som jag. Kvinnor som inte bara mådde dåligt utan också behövde fly genom världen för att komma till trygghet. Många tårar blev det.

Min smärta togs på allvar och rädslan jag hade på grund av smärtan var befogad. Vi fick flera extra kontroller av barnmorskor och läkare som såg till att lyckan jag bar på stannade kvar.

Våren kom 2016 precis som alla andra vårar.
Solen sken längre dag för dag och värmde upp allt grått, fick knoppar att brista ut i blomning och grönska. I slutet av april växte hoppet inom mig i takt med lyckan i min mage. Samtidigt som dagarna blev ljusare så bleknade den hopplösa känslan bort. Den blytunga grå massan som borrat sig ända in i själen luckrades upp en liten bit i taget. För varje dag som gick var det mindre och mindre farligt och på något sätt kopplade jag då bort den fysiska smärtan. Det onda gjorde helt plötsligt inte lika ont längre.

Våren tog slut och blev till sommar. En hel lång grå vår blev till en fantastisk ljus, underbar, känslostormande sommar. Efter mer än 20 veckor av rädsla för en för tidig födsel så kom hon tillslut (ironiskt nog så sent som i vecka 42). Hon som var lyckan jag burit på. Smärtan jag kände den dagen hon kom var "ingenting" i jämförelse med det jag känt under flera månader.

Våren 2017 känns ljus. Här på västkusten blommar det för fullt i rabatterna och mina fräknar blir fler och fler. I år är våren verkligen ljus. Den glittrar ikapp med solens glitter i havet och livet känns lätt, så lätt Ä för mig i alla fall.

För tänk så olika det är. Ett år. Hur livet helt plötsligt vänder och tar en ny riktning. Svängar hit och dit som vi inte hade räknat med. Toppar och dalar som ingen hade kunnat förutspå. Vi är alla med om det, mer eller mindre och i olika delar av livet.

Det går upp och ner, ner och opp,
grisen gal i granens topp...
Gode Gud ge till den som behöver:
styrka och nytt hopp!

27 fr jan

Herrens beskydd

Jag fyller snart 20 år, jag är snart en ung vuxen på riktigt. Jag har tagit ett stort kliv in i livet under det senaste året och då kommer man också till insikten kring hur skört bandet mellan att vara levande och död är. Jag är en grubblare, jag funderar kring det mesta och vrider och vänder på saker tills jag ser en någorlunda logik kring vad som är.

Jag kom nyss hem från ett samtal med min syster där vi diskuterade just hur tacksamma vi är för att vår stora familj aldrig har stött på någon ordentlig tragedi. Det är en välsignelse. Varje morgon har mormor och morfar bett för precis alla i vår släkt, för församlingen och för den som behöver en bön. Varje kväll innan mamma ska sova ber hon Gud att skicka ut sina änglar att beskydda hennes barn. Det är en välsignelse. För mig är det också logiken bakom att vi aldrig stött på någon större tragedi.
Herrens beskydd.

Men vetskapen kring livets skörhet är ändå något jag tänker på mycket. Jag är ofantligt rädd att saker kommer förbli osagda för att man inte vågar och sen en dag blir det för sent, för livet har sin gång. Det är en sån klyscha att säga "innan det blir för sent", men det är minst lika klyschigt att tänka "tänk om". Jag tror vi alldeles för många gånger hålls tillbaka av oss själva och av andras åsikter, men jag vill inte hållas tillbaka av larviga osäkerheter för att en dag ångra mig bittert när chansen är förbi.

Jag går på Liljeholmens Folkhögskola där jag läser en låtskrivarlinje. En av mina klasskamrater brukar innan en av sina låtar dela med sig av en liknelse. Han pratar om livet som de där gamla risiga Trabantbilarna. I den risiga Trabanten sitter man med de människor som man älskar mest. Bilen rullar utan bromsar mot ett stup och man har bara en begränsad sträcka innan man störtar mot en avgrund. I den stunden, innan bilen faller chanslös mot sitt definitiva slut, har man en möjlighet att säga precis vad man känner till dem som sitter med en i bilen. Skulle man låta chansen gå förbi?

Jag vill vara ärlig, jag vill inte hållas tillbaka av varken mig själv eller andra. Jag hoppas att ni fattar någons hand medan vi alla sitter i varsin Trabant, jag hoppas att ni vågar chansa och öppna era hjärtan. För livet är kort, vare sig vi vill det eller inte, och på vägen får vi lita på Herrens beskydd.

Om vi inte ses tidigare hoppas jag att vi ses i kyrkan den 25e mars klockan 19, då får ni höra vad jag pysslar med om dagarna. Önskar er allt gott tills dess.

/Klara Frisk

26 on okt

Hälsningar från Zambia

Jag och min reskamrat Linda har nu varit i Zambia och Mpongwe i lite mer än en månad. Det har blivit oktober, den varmaste månaden på hela året här. Termometern visar på över 40 grader varje dag och vi går runt och svettas och dricker litervis med vatten samtidigt som vi jobbar på med de olika projekten som finns här. Jag är på sjukhuset med sjukhuspastorn några förmiddagar i veckan och ber för patienterna. Jag försöker prata lite med dem också, och även om det oftast bara blir någon hälsningsfras på lamba, språket som talas mest här, är besöken väldigt uppskattade. Vi skrattar tillsammans, vi gråter tillsammans, och vi ber till samma Gud. Det känns tryggt, att var jag än befinner mig så är Gud densamme, och han hör oss oavsett om vi pratar svenska eller lamba.

Det jag har jobbat mest med sedan jag kom hit är att vara med och starta upp ett sömnadsprojekt. Jag och Ann, en brittisk missionär, har träffats i hennes hem tillsammans med sex zambiska kvinnor och börjat lära dem att sy. Vi har en blandning av elektriska symaskiner, tramp-maskiner och handmaskiner. De allra flesta är väldigt gamla och är ingenting som min Husqvarnamaskin där hemma så även jag har fått lära mig hur de fungerar. Och när inte jag lär mig nya saker försöker jag vara en lärare för
kvinnorna. Först fick de öva på att sy rakt, vilket var en utmaning för de flesta. Sedan avancerade vi till att sy tygpåsar som de kan ha sina olika tillbehör i, och efter det gjorde vi gardiner till sjukhuset. Nu har vi börjat sy skjortor till den stora beställningen av skoluniformer vi har fått. Både jag och Ann är otroligt glada över utvecklingen, och jag har det så fantastiskt roligt när jag jobbar med det här projektet. Det är ett härligt gäng kvinnor jag får arbeta med, som skrattar när något råkar bli fel och som gör små segerdanser när något är klart. Målet med sömnadsprojektet är att starta upp ett kooperativ som kvinnorna ska kunna driva själva, utan min och Anns hjälp. Vi vet att det kommer att ta tid, för saker och ting tar tid i Zambia, men vi tror på att Gud är med hela vägen.

Livet här i Zambia är spännande, utmanande, jobbigt och roligt på samma gång. Det har inneburit kulturkrockar, hemlängtan och skrattattacker. Vi har åkt på ett lastbilsflak i tolv timmar, ätit med händerna, förundrats över våra mangoträd och suttit på små träbänkar under evighetslånga gudstjänster. Vi tar en dag i taget och litar på att Gud har koll när vi inte har det.

Tack för ert stöd och era böner, fortsätt gärna att be för de olika projekten och människorna här.

Allt gott!

/Beatrice Sigfridsson

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.