När livet inte blir som vi har tänkt oss ...

"Tänk att tiden bara går utan att man knappt märker det. Helt plötsligt är man 21 år", eller rättare sagt .... 46 år. Jag blev inspirerad av Elisabets text i förra programbladet men jag är numera tydligen en medelålders kvinna. Vad har jag gjort för medvetna val och hur blev de?

Jag gifte mig med den man som jag kände att Gud sänt in i mitt liv och det liv vi fått tillsammans innehåller både rosor och törnen, precis som livet och relationer gör. En dikt av Bo Setterlind, som lästes på vår vigsel, sa att vi måste ta emot kärleken sådan den är, "vi ville välja men har inget val". Vi fick glädjen och våndan att ta emot tre barn. Man väljer inte vilka barn man får eller om man själv och barnen är sjuka eller friska eller ens att få barn. Och varför jag läste till socionom minns jag faktiskt inte längre...

Många saker i livet väljer man inte utan måste bara ta emot som en gåva. En del av det som inte stod på önskelistan blev långt bättre än jag kunnat ana och en del, som jag önskade mig och fick, visade sig ha passat bättre som dröm. Så mycket i livet får jag bara anpassa mig till. I relation till familj, jobb, samhälle, sjukdom, död, inkomster och andra människors handlingar kan jag inte göra eller få allt jag själv vill. Jag har gjort fel många gånger och andra har behandlat mig illa, oftast i tanklöshet och av rädsla.

Jag jobbade inom äldreomsorgen på somrarna när jag var ung och det var något som ofta slog mig: Att många låtit bitterhet, över saker som hänt och hur de blivit behandlade av andra samt skuld och skam över egna handlingar, styra deras liv.

Det är nämligen väldigt lätt gjort! Jag bestämde mig då som 20-åring för att aldrig bli bitter. Jag har fått påminna mig om det många gånger och fått göra aktiva val för att gå Nådens väg och inte fastna i oförrätter eller självförakt. Inte alltid så lätt, för i relationer både mellan enskilda människor och mellan grupper blir det ofrån- komligen skavsår. Ibland tar det många år att komma över saker och ofta behöver man prata med någon om det, ibland går det snabbt och lätt.

Ett viktigt val har jag gjort i mitt liv, första gången som tolvåring på ett tältmöte. Jag bad min pappa följa med mig till förebedjaren: "Här är en tös som vill lämna sitt liv till Gud", sa han till henne. Det valet har jag fortsatt göra under hela mitt liv. Det är därför det går att inte bli bitter över de val man inte kunnat göra utan bara fått finna sig i och därför jag tror att Nåden räcker både för mina och andras fel och brister. Därför att hela mitt liv vilar i Jesu hand.

Jag lever på hoppet om att Nåden räcker, att ur det trasiga och ovissa kan något nytt växa fram - om vi lägger det framför Jesu kors. Om Guds död på ett simpelt kors kunde vändas till liv för oss alla, så kan något nytt växa fram ur det som verkar hopplöst, oavsett hur ditt liv ser ut och hur det än är att leva i ovissheten i skuggan av Coronaviruset. I Jesu hand.

(Läs, sjung eller lyssna gärna till Ylva Eggehorns psalm "När livet inte blir som vi har tänkt oss" och "Du har mitt liv i din hand" av Claes Vårdstedt)