Du är här:Start > Blogg > Tankar från pastorn

Tankar från pastorn

6 to feb

Tankar från pastorn - Tro

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Den 9 december 2019 fick Marie Fredriksson lämna jordelivet, men hennes ord kommer att leva kvar hos oss under lång tid. I sången "Tro" beskrivs en längtan som säkert många av oss kan känna igen oss i; en längtan efter något som finns i en ljusare framtid, en känsla av större visshet, kraft och hopp.

Januari, februari och mars brukar man ibland tala om som "oxveckor" eller "oxmånader". En period med ganska mycket arbete och få andningspauser. Under denna tid är vi nog flera som då och då ser upp mot den grå februarihimlen och drömmer oss bort i tiden, några månader framåt till ett lättare liv som hägrar.

Men som en gåva kommer fastan till oss under denna tid, just när det är som tyngst. Om man vänder på perspektivet, från att uppfatta fastan som en tung tid av ytterligare försakelse och uppoffring, så kan den komma till oss som en inbjudan om ett enklare liv; ett lättare liv. En inbjudan om att få lägga åt sidan några av de sakerna som ofta hänger över oss och äter av vår tid och våra relationer. Fastan är en tid att få närma sig sin djupa innersta längtan och ta den på allvar.

När vi till slut städar bort julen så kan det kännas lite tomt. Men mest av allt tror jag att det är lite av en befrielse för oss. När ljusstakarna försvinner ur varje fönster och de dammiga änglarna och allt konstgjort glitter försvinner blir det lite lättare att andas igen. Man får bättre översikt, ser vad man har och inte, och kanske får man också lite ny kraft när det konstgjorda ljuset ersätts av det naturliga.

Samma sak med fastan. Att rensa bland åtaganden och prylar som fyller min tid gör att jag får en bättre överblick över min tillvaro. När bönen får ta större plats i dagens rytm och annat får träda tillbaka blir det tydligare vad som är viktigt på riktigt, och vad som inte är det.

Magnus Malm skriver: "Inför Jesu ansikte får allting sina rätta proportioner. Så är det."


Även om det är lite av en paradox så bekräftar ändå erfarenheten att när vi lever enklare, så blir livet rikare. Det bekräftas också av Jesu egna ord när han säger att: Den som ger sitt liv för min skull ska vinna det. När vi väljer bort, när vi avstår, till förmån för något bättre så kommer vi att berikas genom det.

Jag vill uppmuntra dig att under fastan våga välja ett enklare liv. Under en period våga gå vägen framåt med lite lättare packning. Om du gör det kommer du att få erfara att Gud har omsorg om dig och att han ger dig det du behöver i rätt tid.

Tänk om de kommande veckorna istället för att vara "oxveckor" fick bli en tid av återhämtning och påfyllnad? Jag tror att det är möjligt. Inte genom att vi gör mer, utan genom att vi gör mindre och på det viset låter Honom göra allt mer.

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Med önskan om Guds rika välsignelse.

/Johanna Fredrixon

31 to okt

Tankar från pastorn - Till jordens yttersta gräns

I Apostlagärningarnas första kapitel får vi höra följande ord från Jesus: Men ni skall få kraft när den helige Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig /Ä/ till jordens yttersta gräns.

Under julen får vi på olika sätt närma oss det allra största mysteriet av dem alla, nämligen att Gud blir människa i Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son. Detta är glädjebudet: ett skrik från ett nyfött barn som skär genom den mörka natten. "Livet vann! Dess namn är Jesus. "

Och det är detta som vi fått i uppdrag att vittna om; livets seger över ondska och död, ljusets seger över mörkret. Ända till jordens yttersta gräns. För evangeliet berör alla. Det skär genom alla lager och murar som skiljer människor åt. Länder, klasser, grupperingar. Evangeliet, glädjebudet, om Jesus Kristus är ett glädjebud för alla, inte bara för några få. Kyrkans utmaning handlar om att i varje tid och situation hitta de rätta orden så att talet om Jesus kan få ta kropp mitt ibland oss.

Under våren inbjuder vi dig att följa med på en resa in i läsningen av Apostlagärningarna, där vi får följa de första lärjungarna och deras strävan efter att föra ut glädjebudet om Jesus till världen. Vi får följa den tidiga kyrkans allra första stapplande steg, och genom det inspireras av deras mod och frimodighet. Till vår hjälp har vi förutom den personliga bibelläsningen en andaktsbok som ges ut av Equmeniakyrkan. Den har tillkommit genom att personer från hela vår världsvida kyrkogemenskap har fått skicka in texter utifrån läsningen av Apostlagärningarna. Dessa har sedan sammanställts och redigerats, med en text och en bön att läsa för varje dag under ett par veckor. Denna andaktsbok kommer att finnas att hämta i kyrkan i början av det nya året.

Under våren kommer vi även att få tal del av en predikoserie över Apostlagärningarna i våra gudstjänster, och lite senare under våren kommer vi att inbjuda alla som vill att delta i ett ekumeniskt musikprojekt på samma tema. Så håll utkik efter mer information om detta!

Till jordens yttersta gränsÄ Gud är en Gud som går över gränser. Genom Jesus Kristus raserades gränsen mellan Gud och människa, och genom hans död och uppståndelse övervanns gränsen som skiljer oss från det eviga livet i honom. Genom att inbjuda människor till gemenskap i Honom själv så inbjuds vi också att se förbi alla de gränser av mänsklig konstruktion som skiljer oss från varandra. "Äså är vi fastän många, en enda kropp."
Julen är gemenskapens tid. En tid att mötas och tillsammans bli stilla inför mysteriet. Runt krubban med det nyfödda barnet får alla plats, gammal och ung, fattig och rik, främling och vän. Så låt oss gå högtiden till mötes med öppna hjärtan, inte minst för varandra. Och välkomna varandra, bjuda in varandra, in i värmen. Kanske är det så vi allra bäst sätt kan vittna om honom "till jordens yttersta gräns".

Med önskan om värme och ljus,

/Johanna Fredrixon

6 fr sep

Tankar från pastorn

Ett liv består av så många ögonblick. Ögonblick av vila. Ögonblick av rörelse. Många av de finaste ögonblicken på senare tid har jag fått dela med många av er - i vår kyrksal, i musik, i lovsång, i inspiration och gemenskap. Jag vill att det alltid ska få finnas. Att vi ska kunna fortsätta satsa och bära den gemenskapen till fler människor. Den levande gemenskapen där våra liv får ge färg och värme och kraft från hjärta till hjärta.

Ett tillfälle var för några dagar sedan när vi åkte på utflykt med församlingen till Eva Spångbergs gård och till Gamla Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg hade många svåra erfarenheter, men fick ge uttryck åt en god kraft och sin tro på så många sätt. Hon hade en förtvinad hand som gjorde att hon inte fick läsa till sjuksköterska, men trots handen kunde hon göra vackra träkonstverk. På predikstolen i vår kyrka har vi en vacker bild av Jesus som den gode herden. Och den kom till genom Evas förkunnelse i trä. Ellinor, som visade oss runt i Evas liv och konst, delade några fascinerande berättelser om hur Eva lät svårigheter och till och med misslyckanden få fogas in som viktiga bitar i en vacker helhet.

Just nu håller jag på att studera den geniale vetenskapsmannen Blaise Pascals tankar om kristendom och människans situation. Blaise var också drabbad av en hel del sjukdom och svårigheter i sitt korta liv. Just nu läser jag ett stycke som han skrivit om att vi är delar i Kristi kropp. Och så skriver han att när vi bara vill kroppens väl, så gör vi vårt sanna goda. "Mais en ne voulant que le bien du corps, ils font leur propre bien."
Ett annat litet guldkorn som Pascal skrev: Vänliga ord kostar inte mycket, och ändå gör de stor nytta.

Snart går jag in i tjänstledighet och fortsatta studier och kommer bara att arbeta i kyrkan med andakter på äldreboenden och enstaka insatser under läsåret. Jag bär med mig så många fina minnen och erfarenheter in i studierna, och det ska bli roligt att vara med i den lärande miljön som utbildningen ger. Nu gäller det att forma goda vanor i nya förutsättningar. Jag vet av erfarenhet att det är svårare för mig att lyckas med det när jag studerar än när jag arbetar i kyrkan. Vi måste låta goda vanor bryta igenom det brådskande, och där har vi sådan hjälp av kyrkan och församlingens arbete.
Smågruppens gemenskap, nattvardsstundernas frid, och alla de andra verksamheterna där vi får vara någon för någon, betyda något för någon, vara en del av en gemenskap som betyder mycket för många.

Ur en text i Markusmässan:
"Som en örn vill jag segla på
vindarnas hav, föras fram av en
vind som är sann".

Visst är det en härlig längtan i den texten!
Tänker på er och önskar er allt gott!

/Joel Samuelsson

28 ti maj

Tankar från pastorn - Att vila

Hur gör man egentligen för att vila? Är det en konst, få förunnat, eller något som alla kan? Ett litet barn vet hur man vilar. Tryggt intill sin mors bröst. I fullständig tillit. Här finns ingen tid och inga måsten. Endast ett är nödvändigt - att vara.

Men med tiden verkar det för många som att en annan tanke lätt smyger sig in. Det räcker inte längre med "att vara"; nu verkar det som att vi behöver "göra, för att bli". Arbetet, aktiviteten, behöver nu tas som intäkt för att få unna sig nåden att vila. Men hur vet man då när man gjort tillräckligt? Hur vet man när man gjort nog?

På sjunde dagen vilade Herren. Var det en vila som han fick som belöning för det skapelsearbete han utfört? Hemska tanke! Sex dagars arbete, mot en dags vila. Det känns inte riktigt som någon rimlig balans. Om vilan ges som lön, eller belöning, torde detta ses som grund för ett lönesamtal med begäran om löneförhöjning och bättre arbetsförmåner. Men enligt judisk och kristen tradition så är ju faktiskt söndagen den första dagen på veckan, och inte den sista - som vi kanske annars är vana att tänka. Vilan är alltså det första som sker, inte det sista. Vilan är grunden för det goda arbetet, inte belöningen för ett utfört jobb.

Men spelar det någon roll hur vi ser på det? Ja, jag tror att det kan göra all skillnad i världen. Det innebär att vi inte lever i första hand för arbetet och slitet - det är inte detta som definierar oss och utvärderar oss och vårt värde. Vi lever i första hand för att leva, för att vara, för att det i sig är någonting gott. Vårt arbete är sedan ett resultat av den kraft och skaparglädje som är nedlagda i oss som Guds avbilder.

Vi går mot sommar och semestertider.
Förhoppningsvis är det Vilan och Återhämtningen som väntar. Men det är ett spännande tanke-experiment att försöka se sommaren inte som avslutet på ett verksamhetsår, utan som början på ett nytt. Som inledningen som lägger grunden för nästa.

Tänk vad underbart: snart får du börja ett helt nytt år! Och du får inleda året med flera veckor av ledighet! Tid att bara vara och vila. För att det är gott! För att se vilken energi, vilken kraft och skaparglädje som är nedlagd i dig. En tid, inte att i första hand pusta ut efter loppet, helt utslagen efter ansträngningen, innan nästa påbörjas. Utan en tid att börja om. Och göra rätt. Börja i den goda vilan. Hitta tillbaka till den goda lunken och glädjen. Sätta takten som du sedan får gå i, tillsammans med Gud.

Vilan, det som det lilla barnet förkroppsligar intill sin mors bröst, är grunden. Där får också vi börja varje dag, varje vecka, varje nytt år. Och till den platsen får vi också komma tillbaka. Som Guds hjärtslag kallar pulsen oss ständigt ut, och åter igen. Om du lyssnar kan du nog höra de hjärtslagen, eller hur? Vibrerande inom dig. En slumrande förmåga och kunskap. Det där - att "bara vara".

Med önskan om en välsignad och vilsam sommar,


/Johanna Fredrixon

12 fr apr

Tankar från pastorn - Bön för vandringen efter påsk

Det finns en bön, som vi ibland ber efter nattvardsutdelandet i kyrkan, som lyder:


Gud, du som blev svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar
till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet
- ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den bönen, och gör den gärna till min personliga bön och överlåtelse inför Herren. Bönen talar så starkt om vår samhörighet med Kristi verk i världen, att vi får vara hans händer och fötter i alla sammanhang där vi finns. Han, som gav sitt liv för oss, kallar oss att leva för honom, genom honom, i den värld och bland de människor som han älskar.

Varje tid har sina utmaningar, sina behov och sin nöd. Ropen ljuder olika, unikt för varje tid och situation. Att vara kristen är att försöka leva med öppna ögon, öron och hjärta för de människor vi möter. Vilka är behoven här? Hur kan jag tjäna på den här platsen? Kristus blev människa i en unik tid, på en specifik plats, men han fortsätter att födas i våra hjärtan när vi tar emot honom. Därför behöver Ordet ständigt få ta kropp och uttryck så att det kan svara på sin samtids frågor och behov. Så att det kan få bli ett bröd som mättar.

Vilka är vår tids stora utmaningar och frågor?
Klimathot, immigration, mänskliga rättigheter, psykisk ohälsa... Kristen tro är inte främmande för de utmaningarna, även om inte allt benämns ordagrant i vår bibel. Men genom att se på Jesus och läsa om hur han mötte människor så kan vi ändå få en fingervisning om hur vi bör agera. För det är genom att se på Kristus som vi kan få en bild av Guds eget hjärta. När Jesus söker upp de utstötta, de marginaliserade, så lär det oss något om vilken som är vår kallelse. När Jesus säger till Maria: "Inte heller jag dömer dig" (Joh 8:11), så lär det oss något om hur vi bör bemöta varandra. Och när Jesus dör på korset så talar det starkare än alla andra språk om kärlekens och tjänandets väg.

Vi kommer aldrig att ha alla svar. Men vi kan hitta riktlinjer och förhållningssätt som hjälper oss framåt. Vägen börjar vid korset, och i dess skugga och i uppståndelsens ljus får vi vandra. Kanske med den här bönen i fickan?

/Johanna Fredrixon

12 ti feb

Tankar från pastorn

Snön lyser vit och lyser upp landskapet. Nytt år och nya utmaningar. Det är en ganska märklig tid vi lever i. Församlingen är verkligen en källa i vår tid. Det är ju faktiskt i gemenskapen som verkliga saker händer och verkliga band uppstår. Och ju mer jag lyssnar på nyheterna och på människor jag möter, desto mer övertygad blir jag att vår vision är helt rätt. Vår församling utgör en viktig pusselbit i den enda viktiga motkulturen. En motkultur som får förmedla verkligt hopp i mötet med vår Skapares syfte. En hoppfull stillhet finns där för oss. Jag tänker på hur fridfull vår kyrksal är, och vilken varm energi som finns där när församlingen samlas. Tända ljus, närvaro, en rörelse med meningsfullt fokus på växtkraft - ofta ur ett kritiskt läge på knä - till att vi får resa oss raka och sträcka oss mot himlen i lovsång och bön. Jag skulle vilja ge dig en del av den växtkraften, hoppet och stillheten genom den här texten.

Ett sätt för mig att hitta tillbaka till ett fokus på Gud är att andas en bön. Jag andas in medan jag tänker på Gud med orden Du är min GudÄ Sedan andas jag ut och ber i andningen: Jag är dinÄ Med andningen kan jag söka Guds närhet genom Guds Ande och överlåta mitt liv till Honom igen.
En annan andad bön kan vara: Jag andas in Guds Ande, jag andas ut att jag är dinÄ Kanske bär de här orden, kanske vill du forma egna ord till din andning. Orden är inte tänkta som istället för bön utan som ett insteg till bön, eller ett sätt att fortsätta livet med en djupare andlig närhet.

/Joel Samuelsson

2 fr nov

Tankar från pastorn - Den tynande lågan släcker han inte

Jes 42:3.

Med mörkret kommer också behovet av att tända ljus. Under allhelgona
tänder vi särskilda ljus: ljus för dem vi saknar och för dem som har gått före oss. Under julen tänder vi ljus för friden och hoppet och för det nyfödda barnet i krubban. Och lite längre fram, vid Kyndels-mässodagen, är ljuset som brinner symbolen för uppenbarelsen.

Den brinnande lågan har ett starkt symbolvärde för oss. Den hjälper oss att konkretisera det vi bär på av längtan, av sorg och av hopp. När vi tänder ett ljus ger det oss känslan av att ändå kunna "göra något", i en till synes hopplös situation. Det är som att vi med ljusets hjälp riktar en strålkastare mot himlen, en nödraket till Gud. "S.O.S. Här är jag! Se mig, och hör min bön."

I Uppenbarelsebokens åttonde kapitel kan vi läsa om hur alla de heligas böner stiger med röken från rökelsekaret upp till Herrens tron. Undermedvetet kanske det är samma bild som vi bär med oss när vi tänder vårt ljus: att Herren vet vad just det ljuset symboliserar, och vårt hjärtas bön förs med röken inför Herrens ansikte.

I Bibeln är också elden, lågan, en bild för Gud och Guds närvaro. I templet i Israel brann ständigt en låga som ett uttryck för Guds närvaro, och inte sällan väljer Gud att uppenbara sig och sin vilja just genom eld. Att då i den mörkaste natt välja att tända sitt ljus är därför en kraftfull manifestation av tro och av hopp. Det är inte att "gripa efter ett halmstrå", det är att luta sig mot tron och mot Herren, som mot en klippvägg. Att tända sitt ljus är att våga falla, och att upptäcka att man är buren.

Med önskan om Guds rika och ljusa välsignelse!
- Johanna Fredrixon

29 on aug

Tankar från pastorn - Domedagsprofet? Nej, men jag är allvarligt talat riktigt rädd

Sommaren 2018 var speciell. Härlig på många sätt, och jag har fått fler minnen att spara i skattkistan. Soliga frukostar under äppelträdet, bad i hav och sjöar och långa ljusa, ljumma kvällar. Men alla de goda, soliga dagarna lämnade ändå en fadd smak efter sig. Bränder, torka, vattenbrist, foderbristÄ

I slutet på sommaren publicerades en uppmärk-sammad artikel i tidskriften PNAS, där forskare beskriver ett skrämmande framtidsscenario om effekterna av den globala uppvärmningen. Där kan man läsa om risken för olika kedjereaktioner som kan sättas i rullning om temperaturerna i världen fortsätter att stiga. Om permafrosten tinar frigörs ännu mer av växthusgasen metan, om regnskogarna försvinner frigörs all den koldioxid som träden lagrar, vilket i sin tur gör att hastigheten med vilken temperaturen stiger ökar lavinartat. Risker som detta medför är katastrofala och kommer i längden att leda till att en stor del av vår värld blir obeboelig. Flyktingströmmar och humanitär kris, svält och konflikter är högst troliga följdverkningar av ett sådant scenario.

Vi har kanske levt i föreställningen att detta med global uppvärmning är något som eventuellt ligger väldigt långt fram i framtiden, eller i alla fall att det framför allt kommer att drabba andra, långt där borta, och inte oss här i norr (varför nu det skulle vara bättreÄ?). Men sommaren har visat oss att klimatförändringarna innebär stora svårigheter för oss alla Ä här, och nu. Man förutspår att foder-bristen som drabbat svenskt jordbruk denna sommar kommer att ge följdverkningar för flera år framöver, och vi kan ju bara föreställa oss vad som händer om nästa sommar blir lika svårÄ

Vår värld har gått igenom många kriser - svältkatastrofer, översvämningar, världskrig. Men jag tror att klimatkrisen är mänsklighetens stora ödesfråga. Gör det mig till en domedagsprofet? Nej, för jag tror fortfarande att det finns hopp - men jag kan allvarligt talat säga att jag är riktigt rädd.

Frikyrkofolket har under 150 år slagit vakt om moralen Ä för medmänniskans skull. Under väckelsen handlade det om alkoholen; man såg hur familjer splittrades och hur liv slogs sönder av alkoholens följdverkningar och det var då en självklarhet att ta tydlig ställning mot missbruket. Att vara mot alkohol var synonymt med att vara kristen. Men om vi ser oss omkring idag Ä vilka är de stora frågor som orsakar medmänniskan ett stort lidande? Och var är frikyrkofolket med sin starka moraliska kompass i dessa frågor?

Vi är kallade att vara ljus och salt i den här världen. Vi är ett heligt prästerskap, kallade att predika hopp och peka ut en riktning framåt. Det gäller också, eller kanske i synnerhet, frågan som rör klimatet. När kommande generationer ställer oss till svars, eller Vår Far i himlen, och frågar oss Ä Vad gjorde ni? Så hoppas jag att vi rakryggat kan svara: Vi gjorde allt vi kunde!

I höst är det val i vårt land; ett viktigt val. Men kanske är de allra viktigaste valen de vi gör varje dag; i matbutiken, inför semesterresan, när vi ska transportera oss, när vi värmer upp vårt hus eller slänger vårt skräp. Alla de där "små" valen, som ändå sammantaget visar på en livshållning, visar på vad vi tror på, vad vi hoppas på och vilka vi vill vara. Man kan hävda att de små besluten är verkningslösa i det stora sammanhanget. Det som behövs för att förändra klimatet är kraftfulla, globala politiska beslut. Givetvis är det så.
Samtidigt strider det mot vår tro att säga att de små handlingarna, de små besluten är betydelselösa. Vi tror på en levande, närvarande Herre Ä en Gud som kallar oss att vara hans händer och fötter på jorden, i stort som i smått. Och vi är övertygade om att den goda handlingen, gjord i kärlek, breder ut Guds rike på jorden. Därför spelar ditt bidrag roll. Ditt val spelar roll. Valet i matbutiken, hos bilhandlaren, vid sopstationen, vid valurnan. Det spelar roll för klimatet. Det spelar roll för din nästa. Det spelar roll för kommande generationer. Det spelar roll för vår Far.


/Johanna Fredrixon

11 jun

Tankar från pastorn - Det här med att få något att växa

Men så blir det som det blir, samma visa varje år. De där små fröna som jag så noggrant satte ner i jorden blir det sällan så värst mycket avÄ
Ogräset växer och frodas, men var är smultronen? Luktärtorna och krassen? De fem små jordgubbarna som till slut tittar fram är små och äts upp i ett nafs av små barnmunnar, och så står jag där på Ica som vanligt och plockar på mig i fruktdisken. Besvikelsen breder ut sig och självförtroendet vad gäller odling får sig en törn. Samma visa varje år.

Men varför? Det verkar ju så lätt! När jag läser i böcker om odling och googlar olika växer så verkar det vara den enklaste saken i världen.
"Sätt fröet i jorden, vattna rikligt. Bli belönad.". Men riktigt så lätt kanske det ändå inte är när allt kommer till kritanÄ Jag börjar sakta men säkert förstå att det nog behövs lite mer än så. För hur ser jordmånen ut, som fröet sätts ned i? Och hur är det egentligen med omsorgen och ihärdigheten, finns den? Att så är väl en sak, men att rensa, sköta och vårda, ja, det kräver kanske ett större mått av engagemangÄ

Jag drar en parallell till det andliga livet. Kanske kan man se samma mönster vad gäller växt även där? Att så och sätta frön går väl an, det gör man vid enstaka tillfällen. Men att hålla ut i daglig vård och näring kan vara svårare.

Psalmisten skriver i psalm ett: "Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare, utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten Ä det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen."

Strax är sommaren över oss och det kommer att ges gott om tillfällen till sådd. Möten, guds-tjänster, läger, bra poddar i lurarna när vi ligger i hängmattan eller klipper gräset. Guds ord som sås i våra hjärtan och rör vid våra liv. När det sker får vi vara tacksamma och glädjas! Men vi får också påminna oss om att allt detta kräver fortsatt vård och omsorg för att det ska få växa, bli livskraftigt och bära frukt också under tiden som kommer. Vi behöver umgås med det där ordet som blivit sått inom oss, ofta och intensivt. I våra tankar, i våra böner och i samtal med andra. Där och då kommer vi också att få skörda. Den solmogna goda frukten ges åt den ihärdige och kan sällan stressas fram. Sakta men säkert är det något som jag börjar att förstå. Det gäller både den andliga växten och den i min trädgård.

Jag ber att sommaren ska få vara en tid för sant växande, för dig och för mig och i vår församling. En tid när det goda Ordet kan få slå rot och växa sig kraftigt. Med Guds hjälp och ett visst mått av beslutsamhet vågar jag mig på det igen. Här ska det odlas!

/Johanna Fredrixon

10 ti apr

Tankar från pastorn - Jesus inför rätta

Nästan varje gång vi närmar oss påsk tänker jag på den allra första tentamen jag fick vara med om vid pastors-utbildningen på Lidingö i början av 70-talet. Jag var så nervös trots att det bara var en enda bok som låg som grund för tentamen. Det handlade om Josef Blinzlers bok: "Jesus inför rätta".

Det var första gången jag äntligen började förstå något av djupet i Jesu liv, hans död och uppståndelse. De fyra första böckerna i nya testamentet berättar om Jesu liv.
Matteus, Markus och Lukas är väldigt samstämmiga i sina berättelser.

Men Johannesevangeliet ser lite annorlunda ut. Johannes berättar om Jesu liv utifrån en mall där Jesus gör sju resor upp till Jerusalem. Han låter Jesus göra sju tecken eller under för att visa sin gudomlighet. Han låter Jesus hålla sju tal. Men han låter oss också upptäcka det starka sambandet mellan den judiska trons påskfirande och vad det betyder att Jesus dör för vår skull.

Det som bland annat blev så starkt för mig var likheten mellan Israels uttåg ur Egypten och det Jesus betyder för min räddning. När judarna varje år på Jesu tid samlades till påskhögtid och åt påskalammsmåltiden gjorde man det till minnet av Guds frälsningsgärning när han förde Israels folk ut ur Egypten.

Än idag firar judar påsk till minne av uttåget ur Egypten. Texter, böner och sånger har utvandringen i centrum för högtiden. Påsk ska firas som om att man själv gått genom Röda havet.

Även på Jesu tid var måltidens rätter en påminnelse om utvandringen. Påskalammet påminde om lammets blod som frälst Ä räddat - Israels barn under den första påsknatten. Det osyrade brödet vittnade om att man inte hann baka syrat bröd eftersom det var så bråttom att lämna Egypten.
Fruktmosets färg skulle leda tankarna till den halm man blandade i den lera som Israels barn använde för att göra tegel vid sitt slavarbete. De bittra örterna skulle påminna om de bittra tårar folket fällde över sitt elände i Egypten. Allt detta visar vilken central ställning utvandringen hade i judens tro.

När de första kristna samlades till sin måltid - nattvarden - inte bara vid påsken utan under hela året, var det inte uttåget som stod i centrum, frälsningen, räddningen ut ur Egypten. Det var en ännu större frälsningsgärning - Jesu död och uppståndelse - som befriade mänskligheten från fångenskapen under synd och död.

Varje år under fastan och passionstiden följer kristenheten världen över steg för steg evangeliernas redogörelse för den kedja av händelser som skulle sluta med korset på Golgata kulle. Ingen annan händelse i mänsklighetens historia har kommit i närheten av att behålla sin aktualitet genom tiderna.

Allt gott!

/Sven Holmqvist

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.