6 feb torsdag

Att ge av tiden man inte tror sig ha

Det var julafton, ganska sent på kvällen. Jag var trött och ville mest av allt hem och träffa Christian en kort stund och berätta om dagen och höra om hans innan vi skulle somna. Jag lovade att köra hem morfar från mamma när jag skulle börja bege mig. Vi kom fram till morfars lägenhet och jag hjälpte honom upp med sakerna han fått under dagen. När vi kom upp tänkte jag för mig själv att inte dra ut på tiden eftersom jag ville hem och sova. Jag brukar tyvärr ofta tänka så. Att det finns bra anledningar till att inte stanna kvar på andra ställen än hemma, många ursäkter till att avvika och spara in på tiden man ger till andra. Usch, det är inte en egenskap jag är stolt över att besitta. 

Men min morfar har alltid ställt upp för mig och han bad mig att hjälpa honom med en sak och det gjorde jag så gärna. Den lilla stunden vi delade under julaftonskvällen har jag burit med mig sen dess. Vi har alltid personer omkring oss som vi känt i stort sett hela livet och det finns tillfällen i sådana relationer där man verkligen möts på samma våglängd och nivå. Jag upplevde den stunden som ett av de tillfällena. 

Jag sa hejdå till honom och han svarade att han skulle stå och vinka av mig på balkongen. När jag kom ner till bilen hörde jag ett litet ”hoho” från hans balkong och där stod han och såg på medan jag åkte mot mitt efter att han en sista gång försäkrat sig om att jag skulle köra försiktigt hem. 

Hade jag inte följt honom upp den kvällen, eller skyndat mig ner efter att ha hjälpt honom, så hade vi inte fått denna fina stund tillsammans som jag hållit så varmt sedan dess. Det skrämde mig när jag satt i bilen på väg hem. Jag blev också besviken på mig själv när tanken slog mig att jag säkerligen missat många sådana stunder i mitt liv med inställningen jag så ofta haft. När man ser på det så, då inser man ju också omfattningen av hur många fina stunder man eventuellt missat. Jag jobbar med människor, har en stor familj, vänner runtom i landet och jag har alltid bråttom… Till vad egentligen? 

Jag älskar nystarter och nyår, men jag är däremot inte så mycket för nyårslöften. Den kvällen i bilen på väg hem till Nässjö bestämde jag mig dock för att det var dags för mig att ha ett nyårslöfte. Ett jag faktiskt vore besviken över att inte hålla - att ge av tiden jag inte tror mig ha. För jag har den. Att se andra och i det också kunna få med sig något själv är mer än fantastiskt.  

Jag hoppas verkligen att både du och jag hittar den tiden tillsammans med andra i vår omgivning, att vi har tid att öppna upp för sådana gyllene och energigivande tillfällen. Jag önskar inget annat än att ditt 2020, och hela decenniet för den delen, ska få vara fyllt av små guldkorn genom vardagen.

Allt gott! 

/Klara Frisk

 

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.