En idyllisk promenad mitt i livet

Jag kom hem från jobbet, helt slut efter min måndagsöppning. Kvällen innan, precis innan jag skulle somna, fick jag ett sms från mamma där det stod att mormor precis fått somna in. Så det var inte så konstigt att jag slängde mig på sängen när jag kom hem.

Jag somnade en kort stund trots att försommar-solen stekte på min kind genom fönstret. När stora saker händer i mitt liv får jag alltid en sån där känsla av att jag måste iväg. Upptäcka något eller kanske sätta mig i bilen och fly bort några mil. Till min stora förtret orkade jag inte det, utan fick nöja mig med några varv runt Ingsbergssjön.

Jag sa hejdå till Christian och satte lurarna i öronen. Denna promenad jag gick var ett av de bästa beslut jag tagit på länge. Det första jag möttes av var barn, en hel hop av fnittrande barn på sparkcyklar. Medan jag skyndade på stegen för att komma förbi de trafikerade vägarna fylldes luften med doften av spirea. När jag kom ner till själva promenadslingan satt ett par på en bänk och höll om varandra i den låga solen och från fontänen mitt i sjön reflekterade ljuset en stor och vacker regnbåge. Samtidigt fick jag ett sms av min bästa vän, hon skrev att jag bokstavligt talat skulle ta ett steg i taget. "Njut bara nu Klara, känn vad du behöver känna." Vilken fin vän hon är, min allra bästa.

Så jag njöt. Jag kände efter och plötsligt märkte jag att mina ögon sved. Jag vet inte själv om det var till följd av pollen, trötthet eller bara vanliga, hederliga tårar. Men kinderna blev allt blötare och jag orkade inte bry mig om att torka bort dem eftersom alla fräknar strax skulle bli precis lika blöta igen. Däremot lyfte jag blicken och fångade lite av den sista solen. I samma veva fick jag möta en blick, ett par vänliga ögon. En främmande kvinna släppte inte min blick förrän hennes leende blivit besvarat. Det betydde något, det kändes verkligen som hon försökte säga mig att det är okej. Så det kändes okej.

Jag bestämde mig att ta ett andra varv när jag var halvvägs på det första. Då kom alla fina minnen till mig och sorgen fick liksom lätta lite. Jag fylldes ännu en gång av en underbar bris av spirea och den vackra regnbågen mitt på sjön. Jag tänkte på hur mormor verkligen alltid älskat växtligheten och allt liv. I samma stund som jag tänkte på hur hon haft sån omsorg om precis varenda levande ting så simmade en gräsand förbi mig med ett följe av alldeles tufsiga små fågelungar. En idyllisk promenad mitt i livet helt enkelt.

Oavsett vad vi står inför befinner vi oss alla mitt i livet. Med det i bakhuvudet tycker jag att det underlättar när man möter andra människor. Det kanske ses som en självklarhet, men jag tycker det är skönt att påminna sig om det ibland. Det jag går igenom just nu är inte unikt, men det får ändå göra ont. Det någon annan går igenom kanske inte heller ses som unikt, men känslan får ändå vara där och vi som medmänniskor kan inget annat än att finnas och i den mån det går får vi försöka att förstå.

Sommaren är en språngbräda inför hösten. Många fattar stora beslut under denna tid på året och om ingen har sagt det till dig ännu så vill jag påminna dig om en sak. Du får njuta, du får känna vad du behöver känna. Det är helt okej. Och du får lita på att Gud bär dig igenom det. Mer än så kan vi egentligen inte göra.

/Klara Frisk