Du är här:Start > Blogg

10 apr måndag

Missionsrådet berättar

2011 drabbades Afrika av en enorm svältkatastrof. Då sa man att det inte får upprepas, men tyvärr är det aktuellt igen. Både nyhetsprogram, tidningar, hjälporganisationer och till och med Melodifestivalen har berättat om situationen i länderna.

I Ingarps missionskyrka pågår en insamling till mat och vatten via Diakonia. Swisha valfritt belopp till 90 330 44 eller ge en gåva i sparbössan som finns på serveringsdisken i samband med samlingar i kyrkan. Du kan också skänka pengar via andra humanitära organisationer, till exempel Radiohjälpen. Just nu är många fokuserade på svälten i Afrika.

I början av mars ordnades ett samarrangemang mellan Ingarpsbygdens samhällsförening och Ingarps Missionsförsamling. Det var dags för "Ännu flera schyssta låtar". Go, musik och sång blandades med allvar då allt överskott från kvällen skickades till Erikshjälpens projekt "After School" i Rumänien. Romska barn får läxhjälp, dusch- och tvättmöjligheter, samt även mat och lektid. Detta kan ge dem en bättre förutsättning till att bryta invanda mönster och förhoppningsvis slippa hamna i utanförskap.

Söndagen den 19 mars hade vi besök vid gudstjänsten av Petter Jakobsson som jobbar för Diakonia.

Efter gudstjänsten höll han ett seminarium över ämnet "Ingen människa ska behöva fly!". Här berättade Petter att klimatförändringar oftast är grunden för världens konflikter och om hur Diakonia arbetar för att stötta lokala organisationer på plats. Om du känner att du vill stödja arbetet kontinuerligt kan du bli månadsgivare och skänka via autogiro. Läs mer på Diakonias hemsida www.diakonia.se.

Också i vår blir det klädinsamling till Estland, och precis som vanligt står hästtransporten utanför Stallet en vecka.
Onsdagen den 19 april till och med tisdagen den 25 april kan du lägga in hela och rena kläder samt skor Ä redo att säljas.

Välkommen hem från Zambia Beatrice Sigfridsson! Söndagen den 23 april kommer Beatrice att berätta om sitt arbete och sina erfarenheter i landet. Om du inte kan vara med på samlingen så kan du kanske läsa om hennes äventyr på bloggen "beasplace.blogg.se".

Än en gång har Erik Gerhardsson återvänt till Lesbos. Den här gången ska han också arbeta på flyktingläger. Just nu samlar han in pengar till 10 tvättmaskiner till de 1500 personerna i lägret. Vill du bidra så kan du swisha valfri gåva till 076-8301150. Glöm inte att be för Erik och dem han möter.

I år har Fairtradefikadagen flyttats från oktober till maj och ändrats så man kan välja på tre föreslagna datum, antingen 11, 12 eller 13 maj. Vi har valt ett nytt grepp för i år, med att ha "Fairtrade after school" och "Fairtrade after work" fredagen den 12 maj. Mellan klockan 14.30 och 18.30 kan man köpa och äta godsaker. Klockan 17.00 till 18.30 finns dessutom tacobuffé uppdukad. Kom och fredagsmys tillsammans och lär om Fairtrade. Intäkterna delas mellan Estland och katastrofen i Afrika. Vill du ordna eget fairtradefika på jobbet eller hemma, kan du själv välja om du vill ha det 11, 12 eller 13 maj.

/Missionsrådet

27 jan fredag

Tankar från pastorn - Vardagens lov

I en reklam som gick på tv för några år sedan gick en solbränd snygg manlig skådis runt på en paradisstrand och sa på bruten svenska: "livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns". Vilket kärnfullt budskap! Vem blir inte inspirerad att göra som mannen i reklamen; bara lämna vardagens uppenbart meningslösa harvande för att istället krama ut musten ur livet till max på en solstol vid ett glittrande blått havÄ? Reklam-makarna vet hur man säljer in en dröm!

Men om man skulle våga vara lite kritisk och tänka ett varv till; stämmer verkligen uttalandet? "Livet är inte dagarna som passerar, utan dagarna man minns". Nja, jag vet inte. Lever vi inte också alla de dagar som inte gör så mycket väsen av sig? Jo, visst gör vi det! Hjärtat slår, vi andas, tänker, hoppas, arbetar, äter, älskar och suckar. Och både växer, formas och förändras, utan att vi kanske märker det. Stillsamt, sakta men säkert, pågår livet inom oss varje dag, varje minut.

Inom kristen tradition talar man ibland om öknen. Öknen är de perioder i ens liv, både i det yttre och i det inre livet, där det mesta upplevs kargt och öde. Fattigt, tomt, tråkigt. Vardagens möda och harvande. En ganska stor del av våra liv utgörs av just sådana tider, när det kan kännas som att vi mest står och stampar. Men det paradoxala är ändå att det är just i öknen som Gud verkar vara som allra mest verksam med sitt formande av oss. Det var i öknen som Jesus prövades, men även rustades, för att gå ut i den tjänst och det uppdrag som var lagt på hans axlar. Det var under den långa ökenvandringen som Guds folk formades till att bli just; Guds folk. Och det var i öknen, på vägen till Damaskus, som Paulus mötte Herren så starkt att han blev förblindad; det som senare kom att förändra riktningen för hela hans liv.

Ofta kan också vi upptäcka när vi ser tillbaka, i backspegeln, att det var just de perioder i livet som var som svårast som format oss mest. När vi harvade på i öknen. Dagarna i sig kanske inte framträder med klarhet för oss; den ena dagen var den andra lik. Karg och tom. Men perioden som helhet var avgörande.

Det skulle i så fall innebära att den snygga manliga skådisen har fått det hela om bakfoten. Livet är mer, större och djupare än de dagar vi minns; livets skönhet är just att det skiftar. Om allt vore glittrande hav och solstolar skulle även detta till slut förvandlas till öken för oss. Den mörka klangbottnen i vardagens slit behövs för att vi ska få både klarsyn och kunna växa som människor.

Eftersom den största delen av våra liv utgörs av just "vardag" måste det betyda att denna är ovärderlig, helig och av största betydelse för oss. Det är lätt att se ner på det som världen anser är "ringa", litet och futtigt. Men det kristna budskapet är ett annat; ur 1 Kor 1:27:
"Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet."

Mads Mikkelsen heter skådisen i reklamen som talar om de glittrande dagarna. En annan Mads, Mads Nielsen, har skrivit en psalm med en helt annan tyngdpunkt som jag föredrar betydligt mer.

/Johanna Fredrixon

Du som önskar samtal, bikt,
själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

27 jan fredag

Herrens beskydd

Jag fyller snart 20 år, jag är snart en ung vuxen på riktigt. Jag har tagit ett stort kliv in i livet under det senaste året och då kommer man också till insikten kring hur skört bandet mellan att vara levande och död är. Jag är en grubblare, jag funderar kring det mesta och vrider och vänder på saker tills jag ser en någorlunda logik kring vad som är.

Jag kom nyss hem från ett samtal med min syster där vi diskuterade just hur tacksamma vi är för att vår stora familj aldrig har stött på någon ordentlig tragedi. Det är en välsignelse. Varje morgon har mormor och morfar bett för precis alla i vår släkt, för församlingen och för den som behöver en bön. Varje kväll innan mamma ska sova ber hon Gud att skicka ut sina änglar att beskydda hennes barn. Det är en välsignelse. För mig är det också logiken bakom att vi aldrig stött på någon större tragedi.
Herrens beskydd.

Men vetskapen kring livets skörhet är ändå något jag tänker på mycket. Jag är ofantligt rädd att saker kommer förbli osagda för att man inte vågar och sen en dag blir det för sent, för livet har sin gång. Det är en sån klyscha att säga "innan det blir för sent", men det är minst lika klyschigt att tänka "tänk om". Jag tror vi alldeles för många gånger hålls tillbaka av oss själva och av andras åsikter, men jag vill inte hållas tillbaka av larviga osäkerheter för att en dag ångra mig bittert när chansen är förbi.

Jag går på Liljeholmens Folkhögskola där jag läser en låtskrivarlinje. En av mina klasskamrater brukar innan en av sina låtar dela med sig av en liknelse. Han pratar om livet som de där gamla risiga Trabantbilarna. I den risiga Trabanten sitter man med de människor som man älskar mest. Bilen rullar utan bromsar mot ett stup och man har bara en begränsad sträcka innan man störtar mot en avgrund. I den stunden, innan bilen faller chanslös mot sitt definitiva slut, har man en möjlighet att säga precis vad man känner till dem som sitter med en i bilen. Skulle man låta chansen gå förbi?

Jag vill vara ärlig, jag vill inte hållas tillbaka av varken mig själv eller andra. Jag hoppas att ni fattar någons hand medan vi alla sitter i varsin Trabant, jag hoppas att ni vågar chansa och öppna era hjärtan. För livet är kort, vare sig vi vill det eller inte, och på vägen får vi lita på Herrens beskydd.

Om vi inte ses tidigare hoppas jag att vi ses i kyrkan den 25e mars klockan 19, då får ni höra vad jag pysslar med om dagarna. Önskar er allt gott tills dess.

/Klara Frisk

27 jan fredag

Missionsrådet berättar

Jesus berättar för lärjungarna i Lukas-evangeliets 21 kapitel om kommande prövningar. Det står om krig, oroligheter, naturkatastrofer, hungersnöd, hat och förföljelse. Det är inte uppmuntrande och det påminner kusligt mycket om en vanlig aktuell nyhetsrapportering.

I mitten av januari släppte Open Doors 2017 års World Watch List. Det är en lista över de 50 länder där det är svårast att utöva den kristna tron. I alla dessa länder har det blivit svårare och det märks särskilt i Asien och söder om Sahara. Listan toppas av Nordkorea, Somalia, Afganistan och Pakistan. I flera länder dödas kristna för sin tros skull.

Men det finns också ljusglimtar. Kristna husförsamlingar i Kina ökar och kineserna känner att de hittar sitt eget sätt att fira gudstjänst istället för att kopiera det västerländska. Kristna kan återvända till sina hem i norra Irak och i Indonesien vågar kristna som varit muslimer stå upp för sin tro. Ännu en positiv sak är att en del invandrare kommer med nytt liv till våra västerländska kyrkor. (Läs mer på Open Doors hemsida.)

Allt vi hör, ser och läser kan göra oss nedstämda och frågande över det lilla jag kan göra. Men vi kan be för våra kristna syskon. Ja, för hela världsläget. Kom ihåg att Gud inte har några begränsade möjligheter.

Dessutom startade Juluppropet fjärde söndagen i advent. Det är en namninsamling för en human migrationspolitik. Vårt lands olika kyrkor, genom Sveriges kristna råd, står bakom tre krav till regeringen.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

26 okt onsdag

Hälsningar från Zambia

Jag och min reskamrat Linda har nu varit i Zambia och Mpongwe i lite mer än en månad. Det har blivit oktober, den varmaste månaden på hela året här. Termometern visar på över 40 grader varje dag och vi går runt och svettas och dricker litervis med vatten samtidigt som vi jobbar på med de olika projekten som finns här. Jag är på sjukhuset med sjukhuspastorn några förmiddagar i veckan och ber för patienterna. Jag försöker prata lite med dem också, och även om det oftast bara blir någon hälsningsfras på lamba, språket som talas mest här, är besöken väldigt uppskattade. Vi skrattar tillsammans, vi gråter tillsammans, och vi ber till samma Gud. Det känns tryggt, att var jag än befinner mig så är Gud densamme, och han hör oss oavsett om vi pratar svenska eller lamba.

Det jag har jobbat mest med sedan jag kom hit är att vara med och starta upp ett sömnadsprojekt. Jag och Ann, en brittisk missionär, har träffats i hennes hem tillsammans med sex zambiska kvinnor och börjat lära dem att sy. Vi har en blandning av elektriska symaskiner, tramp-maskiner och handmaskiner. De allra flesta är väldigt gamla och är ingenting som min Husqvarnamaskin där hemma så även jag har fått lära mig hur de fungerar. Och när inte jag lär mig nya saker försöker jag vara en lärare för
kvinnorna. Först fick de öva på att sy rakt, vilket var en utmaning för de flesta. Sedan avancerade vi till att sy tygpåsar som de kan ha sina olika tillbehör i, och efter det gjorde vi gardiner till sjukhuset. Nu har vi börjat sy skjortor till den stora beställningen av skoluniformer vi har fått. Både jag och Ann är otroligt glada över utvecklingen, och jag har det så fantastiskt roligt när jag jobbar med det här projektet. Det är ett härligt gäng kvinnor jag får arbeta med, som skrattar när något råkar bli fel och som gör små segerdanser när något är klart. Målet med sömnadsprojektet är att starta upp ett kooperativ som kvinnorna ska kunna driva själva, utan min och Anns hjälp. Vi vet att det kommer att ta tid, för saker och ting tar tid i Zambia, men vi tror på att Gud är med hela vägen.

Livet här i Zambia är spännande, utmanande, jobbigt och roligt på samma gång. Det har inneburit kulturkrockar, hemlängtan och skrattattacker. Vi har åkt på ett lastbilsflak i tolv timmar, ätit med händerna, förundrats över våra mangoträd och suttit på små träbänkar under evighetslånga gudstjänster. Vi tar en dag i taget och litar på att Gud har koll när vi inte har det.

Tack för ert stöd och era böner, fortsätt gärna att be för de olika projekten och människorna här.

Allt gott!

/Beatrice Sigfridsson

26 okt onsdag

Tankar från pastorn

På cykel genom livet

I helgen cyklade jag från Ingarp till Värne på vägen som går över Tånghult. Det var så vackert! Sprakande höst med hela färgskalan representerad genom kulligt landskap. Luften var hög och kylig men solen lyste genom lövverken.

Under tiden som jag cyklade slog det mig att turen lätt kunde ses som en liknelse av vårt jordeliv; som ju också sakta glider fram "över berg och dal". Vissa partier går så lätt, så lätt. Vi nästan flyger fram utan större ansträngning, med solen i ryggen och vinden i håret. Det är gott och härligt att leva! Ibland går det nästan lite läskigt fort; då gäller det att ha tungan rätt i mun och hålla kursen och styret fast och rakt. Och även passa på att våga njuta lite! För vind i seglen har vi ju inte alltid. Andra perioder är landskapet mer flackt runt omkring oss; vi trampar på i jämn takt och det är varken lätt eller tungt. Åkrar och ängrar glider förbi och det kan nästan upplevas lite småtrist. Kanske består ett liv eller en cykeltur framförallt av dessa partier; en jämn ström av dagar som glider förbi i en fast ström. Under en sådan period tänker jag att man kan agera på två sätt; antingen blir det monotont och man stirrar mest ner i backen framför sig och låter benen jobba. Timme efter timme. Eller så passar man på att då och då lyfta blicken och se sig omkring Ä kanske kan man faktiskt upptäcka något som man inte sett förut! Om man bara stirrar ner och jobbar på är det mycket som man missar.

Emellanåt dyker det också upp en och annan uppförsbacke. Då gäller det att ta i! Om uppförsbacken kommer direkt efter en nedförsbacke har man ju ha lite draghjälp därifrån, eller om man sett backen komma på långt håll och därför kan förbereda sig genom att satsa lite extra i tid. Då går det ju lättare. Men andra gånger kommer backen efter en krök, helt utan förvarning, och då blir det riktigt tungt; både under cykelturen och i livet. Vissa backar är ju också brantare än andra. Ibland kan vi bedöma tidigt att "om jag bara tar i så kommer jag att klara det", medan andra gånger är det en chansning. Kanske kommer detta inte att gå. Sådana gånger tror jag återigen att vi kan bemöta det på två sätt; antingen tar vi i för kung och fosterland och pressar allt vad vi kan bara kan för att ta oss upp. Kanske innebär det att vi faktiskt tar oss upp, men samtidigt att vi blir helt utmattade; så pass att vi nästan inte orkar fortsätta längre och definitivt inte ta en uppförsbacke till längre fram. Om vi väljer att satsa allt vad vi har kan det i värsta fall också leda till att vi knäcks på vägen. Vi märker att vi helt enkelt inte orkar, och trillar ihop i den svåraste branten. Då är det tufft att resa sig efteråt och kanske klarar man det inte ens på egen hand.

Det andra sättet att bemöta en svår uppförsbacke är ju helt enkelt att faktiskt kliva av cykeln. Att inse direkt att det inte är värt den ansträngningen och risken att helt knäckas på vägen. Det kan kännas som ett nederlag att kliva av och så kraftigt slå av på takten, men ibland är det faktiskt det enda sättet att ta sig igenom och framåt. Jag tänker att det kräver både mod och klarsynthet för att fatta ett sådant beslut; och ofta är det tvärtom ett tecken på styrka istället för ett tecken på svaghet.

För vissa av oss är hösten med sitt mörker och kyla en sådan uppförsbacke. Och för vissa är det helt rätt att i det läget, när vi ser det närma sig, satsa hårt och med full kraft möta hindret. För en annan är det tvärtom; det är nu läge att faktiskt slå ner på takten och vara lite extra rädd om sig själv. Kanske är vila och and-hämtning din absoluta prioritet i det läget för att orka i det långa loppet?

Men var finns då Gud i allt detta? Om man håller sig till liknelsen så tänker jag att Gud är den som vinkade av oss när vi lämnade hemmet. Med uppmuntrande ord och med tilltro till att vi klarar det sände han iväg oss på resan. Men han är likafullt solen som lyste över oss och vinden i håret när det gick så lätt så slätt. Men han var också vännen som stannade med bilen när han såg oss liggandes i diket efter kraschen i nedförsbacken, och han är grannen som plåstrade om oss när vi knäckt oss i den tuffa branten. Men likafullt är han också den stora varma famnen som väntar oss när vi äntligen kommer fram. Han är den som med ljus och kärlek i blicken säger: Mitt älskade barn, vad jag har längtat efter dig, välkommen hem!

Johanna Fredrixon
12 oktober 2016

Du som önskar samtal, bikt,
själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

26 okt onsdag

Missionsrådet berättar

Tack alla ni som hjälpte till att samla in pengar till Världens Barn. Vi stod med insamlingsbössor på ICA och fotbollskillar tog upp kollekt på den ekumeniska guds-tjänsten i samband med Höredaloppet. Tillsammans blev det 12 953 kr till barn-projekt som 15 av Sveriges mest kända hjälp-organisationer driver.

Tack också alla ni som skänkt kläder m.m. till "Brobyggets" höstinsamling.

För åttonde året i rad, anordnades "Fairtrade challenge". Det som vi kallar Stora fairtradefikadagen. I år var det den 20 oktober och den uppmärksammades på platser över hela vår jord. Kampanjen anordnas med syftet att sprida information om och att öka konsumtionen av Faitrademärkta produkter. Detta kan i sin tur skapa möjligheter till utveckling och stärka mänskliga rättigheter i länder med utbredd fattigdom. Länderna tävlar sig emellan om att ha flest fikadeltagare.

I samband med Kyrkornas globala vecka, 13 Ä 20 november, så planerar och genomför engagerade människor över hela landet olika aktiviteter lokalt. Årets tema är "Jord att leva på Ä mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår".

Något att tänka på: "Nu skulle vi vara inne och knapra på jordklot nummer två Ä om det hade funnits. Den 8 augusti var det Earth Overshoot Day (Den ekologiska skuldens dag). Det innebär att vi den dagen hade förbrukat vad som borde varit jordens totala årskvot för förbrukning av naturtillgångar. Denna dag har kommit tidigare och tidigare varje år." (Kyrkornas globala veckas nyhetsbrev).

Vid Missionsauktionen går även i år 10 % av resultatet till vår systerkyrka i Estland.

Aktiviteten i Prylladan är just nu låg, men vi närmar oss advent och då har vi en helg med försäljning av bl a advent- och julsaker. Årets intäkter fördelas på följande sätt:

- 28 % Katastroffond. I år skickar vi det till Syrien via Equmeniakyrkan.

- 28 % Läxhjälp för romska barn i Margita, Rumänien via Erikshjälpen.

- 14 % Socialstöttning i närområdet + stipendier till personer i församlingen som vill arbeta som volontärer eller missionärer.

- 30 % Bygg- och reparationsfond för Ingarps missionskyrka.

I år, 2016, har Diakonia funnits i femtio år. Det vill man inte fira, men det har uppmärksammats. Man startade som Frikyrkan hjälper och samlade in pengar till en torkkatastrof i Indien. Sedan har verksamheten tyvärr behövt fortsätta. I vår kommer vi att få besök av en representant från Diakonia, som kommer och informerar om deras aktuella tema om människor på flykt.

Vi närmar oss jul och då infaller ju en av årets största insamlingar, den till Equmeniakyrkans internationella arbete. Som vi skrev i förra programbladet, har insamlingarna tre år framåt temat "Tänd ett ljus Ä Syrien". Låt oss hjälpas åt att göra tillvaron för våra "syskon" i det krigshärjade landet något lite bättre.

Vill du ge bort presenter med extra mening? Håll koll efter Alternativa Julklappar i kyrkan.

Glöm inte att ha med Beatrice Sigfridsson i Zambia och Erik Gerhardsson på Lesbos i dina böner. Om du har tillgång till dator ger Beatrice glimtar från sin nya vardag på StepOut-bloggen. Erik fortsätter sitt engagemang för flyktingar i den organisation som enligt honom är den sista som finns kvar på ön.

/Missionsrådet genom Eva Karin

14 sep onsdag

I flyktingkrisens centrum

Jag minns när jag var liten och olika personer från församlingen brukade berätta om deras upplevelser under volontärresor. Det var alltid lika intressant men jag fann det ofta svårt att förstå när de berättade om hur deras resa fullständigt hade förändrat dem. Hur kan en volontärresa helt förändra en människa? Men jag förstår nu.

Om mindre än en månad har ett helt år passerat sedan jag engagerade mig aktivt som volontär i flyktingkrisen. Under ett år har hela mitt liv förändrats och jag är idag en annan person med helt andra perspektiv på livet. Sedan mars har jag arbetat varenda dag som volontär i flyktingkrisens centrum, på ön Lesvos i Grekland. Jag har fått uppleva lycka, sorg, död, frustration och vänskap men framför allt kärlek. Så otroligt mycket kärlek.

Jag är en del av en en räddningsorganisation som arbetar längs med kusten. Vår arbetsuppgift är att spana ut över havet mot Turkiet efter flyktingbåtar som försöker att nå Grekland och se till att de överlever resan hit. Vi volontärer sitter vid stranden tillsammans varje natt. Vi pratar, sjunger, umgås och ser ut över havet efter olika tecken på flyktingbåtar. Jag ska vara ärlig, det är ett väldigt slitsamt arbete och vi lider ständig brist på sömn då vi under dagarna har annat arbete att sköta eller arrangerar badaktivititer för barnen i flyktinglägren på ön. Men det är värt allt arbete och slit. Jag finner ny energi hos mina kollegor, flyktingarnas tacksamhet och från alla ni underbara människor där hemma i Sverige. Det är en otrolig känsla att komma hem efter en natt utan sömn och få fina och uppmuntrande meddelanden från familj, vänner, församlingsmedlemmar och även från människor jag aldrig har träffat som uppskattar det arbete vi gör.

För allt handlar om perspektiv. Om du hade varit i dessa människors situation. Deras hem har förstörts i ett fruktansvärt krig och de har ingenstans att ta vägen för att skydda sina barn. Hade inte du velat att någon hjälpte dig och din familj?

Jag hade garanterat velat att någon tog emot och hjälpte mig och min familj. Det är kanske därför jag är här. I hopp om att någon i framtiden finns där för mig när det är jag som behöver en hjälpande hand.

Vi måste försöka skapa vårt eget paradis här på jorden genom goda gärningar och genom att ta hand om varandra. Försök att behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad.

Det finns många sätt att engagera sig och hjälpa till. Antingen som volontär eller genom att donera pengar. Att skänka pengar gör en otroligt stor skillnad. Skänk pengar till stora och kända organisationer som UNHCR, Röda Korset, Läkare utan gränser eller Erikshjälpen men också till mindre volontärorganisationer. Vi volontärer gör ett gigantiskt arbete i att fylla luckorna där stora hjälporganisationer och myndigheter inte klarar av att hjälpa flyktingarna eller att politik hindrar dem från att kunna hjälpa till. Du kan skänka pengar till den organisation jag arbetar för, ERCI - Emergency Response Centre International. Vi är nu flyktingarnas sista hopp om att få hjälp under deras farliga båtresa från Turkiet till Lesvos då vi är öns sista räddningsorganisation som är kvar på den södra delen av ön. Under de senaste dagarna har vi ensamma räddat människor som har försvunnit ute till havs och sett till att båtar säkert nått land.

Sedan uppmuntrar jag dig att hjälpa till hemma i Sverige med att integrera de människor som redan har nått Sverige. Om vi vill att dessa människor ska integreras i vårt samhälle så är det upp till oss som bor där att möta och integrera dem. Det är vi som är nyckeln till en lyckad integration. Vem vet, kanske finner du nya vänner för livet som jag har gjort.

Jag vill avsluta med att tacka er alla för det stöd jag får, både ekonomiskt och känslomässigt. Utan er hade inte mitt arbete här varit möjligt. Jag ser fram emot att återvända hem och få berätta för er om mina upplevelser som volontär i den pågående flyktingkrisen.

/Erik Gerhardsson

Bildtext: Förbereder oss för att ta emot en flyktingbåt som leds in till stranden av vår sjöräddningsbåt i morgonsolen.

14 sep onsdag

Tankar från pastorn

"Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora digÄ"

När detta skrivs innan semestern är det fortfarande högsommar. Luften är fuktig och kvav, naturen är dovt grön och utslagen till sprickningsgräns. Allt doftar, surrar och kvittrar. Skogen bjuder på allt sitt goda; djupröda smultron, hallon och blåbär. Vinbärsbuskarna glänser blekt röda, mörkt svart-blå och krusbären skiftar i sina olika gul-röd-gröna nyanser. Allt är rikt, gott och vackert.

Och så är också livet ibland; rikt, gott och vackert. Korta stunder kan vi få uppleva hur det är att äga precis allt utan att sakna något. Lyckan, hur flyktig den är, infinner sig. Antingen som ett rus eller som ett stort lugn. Tacksamhet utan gräns.

Jag hoppas att jag och många med mig förmår att spara på de här små stunderna. Bevara dem som pärlor i vårt minne, att plocka fram de dagar som mest av allt bara är grå. För de dagarna kommer ju också. Dagar som är fyllda av stress, suckar och trötta ryggar. Dagar när sommarens höga himmel och kravlösa stunder i gräset känns oändligt långt borta och de regntunga molnen är allt man ser. Sådana dagar är det extra viktigt att påminna sig själv om att vilan och glädjen faktiskt också finns! Även om jag inte ser den för tillfället. Plötsligt dyker den upp, på oväntade ställen kanske. En stund av vila och ljus. Solens sista strålar genom den färgsprakande lönnen. En söndagseftermiddag, helt oplanerad och fri. En kopp kaffe med en god vän.

Låt pärlorna från sommarens goda minnen vara en påminnelse för dig under hösten som kommer att ta till vara på glädjen och vilan när den ges. Som en vacker sten i fickan från sommarens strandpromenad. När du stoppar ner handen i fickan för att plocka upp något stöter du mot den lilla stenen eller snäckan och blir påmind: inte om sorgen över den tid som flytt, utan om glädjen i allt det goda som vi ständigt får ta emot. Erfarenheten om det goda jag fått kan då få bli till ett hopp om allt det goda som väntar.

En av de ljuspunkter som jag ser fram emot under mörka höstkvällar är möjligheten att mer regelbundet få mötas runt nattvardsbordet. Under hösten kommer det att ges tillfälle att dela en enkel och stilla nattvardsstund varannan onsdag kväll, och min bön och förhoppning är att dessa stunder ska få skänka oss både kraft och ljus på vägen. I nattvardens mysterium får vi närma oss Jesus på det djupt personliga och samtidigt ordlösa planet. Vi erfar med vår kropp det som vi aldrig helt och fullt kommer att kunna greppa med vårt förstånd; att Jesus delar våra liv, bär våra bördor och renar oss från all synd. Jag tror att vart och ett av dessa tillfällen också kan få bli till en pärla i vårt minne; en erfarenhet av nåd som ger kraft i vardagen.

Kärleksdikt, "Envoi", av Jacques Werup

/Johanna Fredrixon

Du som önskar samtal, bikt, själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

14 sep onsdag

Missionsrådet berättar

På årets scoutläger "Upplyst" i Lekeryd samlades det in pengar till solcellsdriven videoutrustning och belysning till flyttbara skolor i Bangladesh. Scouterna levde upp till sitt måtto "alltid redo!", drygt 20 000 kr blev resultatet.

Nu är det återigen dags för den stora riksinsamlingen Ä Världens Barn.

Radiohjälpen tillsammans med 15 organisationer står bakom kampanjen. De stora insamlings-helgerna är i år den 30/9 Ä 1/10 och 7-8/10. Vi kommer att stå med sparbössor på ICA i år också, så tänk till om du kan ställa upp en timma. Mer information kommer senare.

Presenttips: Du kan köpa linnehanddukar(nytt för i år) eller chokladpaket varav hälften av priset går till Världens Barn. Läs mer om det i kyrkan eller prata med Eva Karin.

Tillsammans med flera andra församlingar på höglandet stöttar vi Unionskyrkan i Estland. Det tydligaste sättet vår församling bidragit är via klädinsamlingarna och 10 % av resultatet av vår Missionsauktion i november.

Höstens klädinsamling blir torsdagen den 6 oktober till onsdagen den 12 oktober. Lägg dina kartonger eller sopsäckar med hela och rena kläder och skor i djurtransporten vid Ingarps missionskyrka, när det passar dig under den veckan.

Mumsiga Faitradefikadagen blir den 20 oktober i år. Traditionsenligt ordnas café i kyrkan med smörgåsar, bullar, kakor, frukt och fairtrademärkta drycker. Caféets öppentider är kl 10.00-11.00 och kl 14.30-17.00. Intäkterna går till Estland.

Välkommen!

Equmeniakyrkans internationella insamling (den vi oftast tar upp annandag jul) startades i år på Hönö-konferensen. Tre år framåt kommer den att ha extra fokus på Syrien och heter "Tänd ett ljus Ä Syrien".

"Ett med dem" heter Open Doors bönesatsning som pågått i över fyra år. Syftet med bönen är att tillsammans be för våra utsatta syskon och den förföljda kyrkan världen över. Om du råkar vara i Göteborg eller Örebro första söndagen i månaden, kan du vara med och be på Open Doors bönemöten. Annars går det bra att be hemma också.

Under sommaren har Eksjö Missionsförsamling och vår startat upp ett samarbete kring gemenskapskvällar tillsammans med nysvenskar, som går på sommarskola i Eksjö Missionskyrka. Vi har träffats i Eksjö Missionskyrka (en gång i Ingarp) torsdagar mellan kl 17 och 19. Kvällarnas viktigaste syfte har varit att samtala. De nya svenskarna vill lära sig svenska och samtalen har gett både nysvenskarna och oss "gammelsvenskar" förståelse för varandra. Det är spännande att möta nya kulturer och tänkesätt.

Vill du vara med? Känner du att det här skulle du tycka om? Hör av dig till Missionsrådet.

En tredjedel av församlingens missionsråd, Erik Gerhardsson, är fortfarande kvar i Grekland och stöttar flyktingar. Glöm inte honom i era förböner.

/Missionsrådet

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.