Du är här:Start > Blogg

30 mar onsdag

Missionsrådet berättar ...

Equmeniakyrkans internationella arbete drivs av gåvor och vår församling samlade in 40 815 kr under kampanjen "Tänd ett ljus", som pågick från första advent till sista januari. 2006, för tio år sedan, samlade vi in 64 383 kr.

Dags för vårens klädinsamling till Estland. Du kan som vanligt lägga hela och rena kläder samt skor, klara att sälja, i hästkärran vid Ingarps missionskyrka. Packa det du vill skänka i sopsäckar eller stadiga kartonger. Kärran finns på plats från tisdagen den 19 april till och med måndagen den 25 april.
Behöver du hjälp kan du kontakta Eva Karin telnr 401 02.

Sista helgen i februari kunde 11 flyktingpojkar i Eksjö gå och se filmen om den unge Zlatan. När socialen inte hade möjlighet att bekosta det efterlängtade biobesöket, hade vår församling pengar från fjolårets Prylladeförsäljning och kunde på det sättet uppfylla killarnas önskan. Har du någon idé om hur vi kan stötta de nyanlända och gärna samtidigt öka integrationen, så hör av dig till Mattias eller Eva Karin. Vi är öppna för förslag.

"Livet fortsätter i Homs". Så lyder rubriken på en artikel som Bertil Svensson från Equmeniakyrkan skrivit. Han berättar om sina upplevelser från ett besök i staden i Syrien i början av mars. Här bodde det tidigare 2 miljoner människor men nu efter 5 års inbördeskrig finns endast några hundra tusen kvar. Trots allt, arbetar de för att få tillbaka en normal tillvaro. Vatten och avlopp finns och elen fungerar ibland. Den Evangeliska kyrkans hem för äldre har klarat sig från att bombas sönder och den evangeliska skolan som var stängd i tre månader, är igång igen med 1050 elever. Läs mer på Equmeniakyrkans hemsida.

Än en gång har Erik Gerhardsson åkt ner till den grekiska ön Lesbos. Han vill hjälpa de flyktingar som kommer dit i primitiva båtar. Vår församling stöttar honom med en liten ersättning Ä så som vi tidigare gett ett litet bidrag varje månad till de volontärer som åkt ut från vår kyrka. Glöm inte att be för honom och den svåra situation som råder för flyktingarna med till exempel stängda gränser och lagar som hela tiden ändras.

Equmeniakyrkans förbönskalender ligger i predikstolen! Där finns aktuella förbönsämnen för hela vår värld.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

30 mar onsdag

Allt av nåd

"Allt av nåd" stod det på den korsstygns-broderade tavlan som hängde i vardagsrummet hemma i mormors hus. Allt av nåd. Den var en del av det varma hem vi ofta besökte, det var en självklarhet, inget att ifrågasätta. Känner du att allt är av nåd?

Vi lever just nu i en värld med obegränsade behov. Varje dag blir vi påminda om att människor flyr för att överleva, flyr från orättvisor, flyr från våld. Barn, unga, gamla, människor som är mitt uppe i livet, människor som du och jag. När de lämnar allt de har, när de sitter i en ostadig gummibåt på ett stormigt hav, när deras fötter blöder efter de långa vandringarna. Tror du att de känner att allt är av nåd?

Under mina månader som följeslagare i Östra Jerusalem mötte jag dagligen människor som levde med orättvisan som sin följeslagare. Jag fick se hur människors hem förstördes och drömmar om ett vanligt liv raserades av bulldozers. Barn blev hemlösa för att de bodde i ett hus där det istället skulle byggas väg för bosättare. Jag tror inte de människor jag fick följa där upplevde att allt är av nåd.

Nära oss i vår vardag möter vi nästan dagligen medmänniskor som mår dåligt. Ensamhet är en utbredd känsla hos många äldre. Många unga kämpar med psykisk ohälsa, känsla av att inte vara omtyckt, att inte vara tillräcklig, att inte hitta vad som är mitt rätta jag. Orkar man då tänka att allt är av nåd?

Våren börjar så sakteliga göra sig påmind. Mörkret byts mot ljus. Fler och fler träd och buskar knoppas och snart slår livet och blommorna ut. Naturen får ny energi. Vi får tillsammans hjälpas åt och vårstäda, ta in det nya livet. Vi får dela med oss av vår tro och vårt hopp, att allt är av nåd. För det är väl ändå det som är vår tro. Hur omöjligt det än kan kännas och upplevas. Hur banalt eller radikalt det än kan låta.

Jag har en likadan tavla som den som hängde hemma hos mormor. Den är köpt på en loppmarknad någonstans. Just nu sitter den inte uppe utan den ligger i min hylla där jag förvarar lakan och dukar. Kanske en dag känner jag att allt är av nåd. Kanske får den en dag sitta uppe på en av mina väggar och påminna mig om att allt faktiskt är av nåd.

/Sofia Magnusson

Bilden föreställer kors inpräntade på väggarna i Gravkyrkan, Jerusalem.

8 feb måndag

Varenda en är väntad

Jag är på väg in i något nytt. Ett nytt skede, ett nytt kapitel i livet, en ny roll och syn på mig själv.

Vi väntar barn. Det är mycket som händer under tiden vi väntar. Både jag själv och omvärlden börjar se på mig med nya ögon. Jag ser långsamt mer och mer ut som en mamma, både i mina ögon och andras. Kollegor och främlingar kommer med råd och kommentarer om magens form, hur lite eller mycket jag gått upp i vikt, och med gissningar om ifall det är en pojke eller flicka jag ska bli mamma åt. Alla i omgivningen gläds med oss, och det är fantastiskt att känna hur välkommen denna nya människa är. Det är få gånger i livet som alla i familj, vänkrets och bekantskapskrets är så glada å ens vägnar, som de är när någon väntar barn. Det är som att alla hjälps åt att vänta tillsammans.

Att gå från att vara ett barn till att få ett barn, det är ett märkligt steg. I viss mån fortsätter jag förstås att vara barn till mina föräldrar, det kommer jag aldrig att sluta vara. Men min roll i förälder-barnrelationen slår liksom in på nästa varv, och jag börjar vårda, sörja för och ge kärlek åt mitt eget barn. Ett barn som vi ännu inte känner, men ändå välkomnar hit.

Och jag inser att det är så det är. Ingen förälder har någonsin vetat vem det är de väntar på, mer än möjligen Maria om hon vågade lita på ängeln Gabriels ord, och ändå står vi med öppna hem och armar för att ta emot nya världsmedborgare. Ingen har någonsin varit förberedd för det eller den som väntar, och det blir väldigt tydligt att alla mammor och pappor som jag känner till en gång har varit i samma situation som jag. Ingen visste vad de gav sig in på.

Någonstans inuti oss alla finns en barnslig kärna kvar, som är mer eller mindre framträdande. Ett spår av de barn vi är och var. Någon gång var det någon som väntade oss. Varenda en av oss.

Om jag ser på mina medmänniskor som de barn de en gång var, och kanske fortfarande är, som de barn någon en gång väntade på och längtade efter, då ser de lite annorlunda ut. Om jag lyckas Ä för det är ganska svårt Ä få till rätt ögon och kan lägga märke till hur en vuxen människa ser ut från det perspektivet, då märker jag att vederbörande har fler sidor än de jag brukar se.

Min moster kom till stan, och vi passade på att träffas, prata och äta soppa ihop en mörk novemberkväll. Innan vi skiljdes åt, sa hon att hon skulle skicka mig en dikt. Senare på kvällen kom dikten, som är ett utdrag ur Profeten av Khalil Gibran, som gavs ut för närmare hundra år sedan, 1923. Den följer här:

"Tala till oss om Barnen."
Och han sa:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

Kategorier

Kristins tankar

8 feb måndag

Tankar från pastorn

Att vara ... eller sträva för att bli?

Ingarps missionsförsamling är en levande, missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum, öppen för alla Ä
Så inleds den vision som församlingen antog vid årsmötet i höstas. Förhoppningen är att visionen ska få vara ett levande verktyg i alla delar av församlingens liv och att den både ska vägleda och inspirera. (Hela visionen kan du läsa på sida 4 i programbladet.)
Under samtalen inför beslutet om visionen lyftes frågan om församlingen verkligen i sanning kan säga att hon "är" det som står. Är inte det lite högfärdigt? När kan man egentligen vara säker på vad man faktiskt är, till skillnad från vad man strävar efter att vara?
Jag tror att det är en viktig frågeställning, och en frågeställning som egentligen rör vid något ännu djupare och mer fundamentalt. Det rör vid frågan av vad en församlingen är. Vad är Kyrkan för något, egentligen? Och vad är det att vara kristen?
När kan jag vila i att jag ÄR, till skillnad från att sträva efter att vilja vara?

Blir det alltför filosofiskt nu? För teologiskt? Jag hoppas inte det. För egentligen så tror jag att det är rätt så enkelt.

Därför kan vi säga att vi ÄR utan att vara högfärdiga eller världsfrånvända. Vi är, därför att Gud är. Men vi strävar hela tiden efter att bli mer lika honom, och på samma gång mer lika dem som vi i djupet av vårt innersta är och är kallade att vara.
Om skapelsens begynnelse står det: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." (1 Mos 1:27). Kanske står det två gånger på raken, upprepat, därför att det är så fundamentalt?

Under våren kommer den nya visionen att vara utgångspunkt för gudstjänsterna, varje gång med olika teman som vi hämtat från visionen.
Förhoppningen är att det ska leda till spännande samtal om både identitet, relationer och framtid för oss själva och vår församling.
Du är varmt välkommen att vara med!

/Johanna Fredrixon
6 januari 2016

8 feb måndag

Missionsrådet berättar

8 nov söndag

Tankar från pastorn

1 Joh 1:5
Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det är mycket nu. Känner du det? Tempot, vardagen. Ekorrhjulet, som det ibland kallas. Och samtidigt så går vi mot mörkare tider.
Det är lite jobbigare att ta sig ur sängen på morgonen, och lite svårare att få något gjort när man kommer hem om kvällarna. Många är förkylda och trötta.

Vi befinner oss just nu i allhelgonatiden; den tid på året när vi får stanna upp inför sorgen och saknaden efter de vänner och anhöriga som har lämnat oss. Och vi stannar på så vis också upp inför det faktum att även våra egna liv en dag ska ta slut. Ekorrhjulet kommer en dag att avstanna. Vi kommer en dag att få lägga bort allt vad oro och stress heter, och överlämna oss själva och det liv som är vårt till den som bär allt i sina händer.

För många kan det vara en svår och sorglig tanke, medan det för andra kan kännas som en befrielse och ett hopp. Det finns ett ljus där framme som väntar på att få omsluta oss alla. Det finns en viloplats och en famn att få komma hem till. Och i väntan på den dagen får vi försöka att finna de
viloplatserna och ljusglimtarna också här och nu; mitt i vardagen och allt som bara rullar på.

Gemenskapen runt fikabordet, det tända ljuset i ljusbäraren och kramen från en vän ger oss alla en förnimmelse och en försmak av det himmelska hem som väntar oss. Omsorgen, ljuset och värmen kan skänka oss både vila och hopp, och är därför något som vi frimodigt bör dela också med varandra. Och kanske särskilt den här tiden på året.

Herren välsigne dig och bevare dig,
Herren låte sitt ansikte lysa över dig
och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den helige Andens namn!

/Johanna Fredrixon, 13 oktober 2015

Om du känner ett behov av att samtala med någon, be tillsammans eller om du önskar förbön är du alltid varmt välkommen att kontakta mig, telefonnummer 076-3219197.

8 nov söndag

Vinterhimmel

Det luktar kallt. Näsans känsliga luktceller bedövas av minusgraderna som jag andas in.
Nästan metalliskt, snöaktigt, kallt ingenting luktar det. Det känns som att det skulle krasa om näsan ifall jag klämde åt den mellan tumme och pekfinger, men det gör jag inte. Den är tillräckligt traumatiserad som det är. Kall luft utanpå och inuti. Huden i ansiktet stramar och utandningsluftens fukt fastnar i småhår i ansiktet och luddet på mössan. Ögonfransarnas toppar får vit beläggning.

Kylan är påtaglig. När jag stannar känner jag hur den vill åt min kroppsvärme framme vid tårna på kängorna, i en glipa vid vantens kant och på ett ställe där byxorna veckat sig så att de ligger nära huden och inte isolerar som det är tänkt. Reflexen hänger och dinglar. Pinglar på reflexers vis när den slår i jackans blanka knappar.

I väster är himlen mörkorange, snöpinnarna matchar nästan exakt. Ett molnstreck ser mörklila ut, och granarna står svarta och tysta, rakryggat uppställda där de alltid har stått. Snön knirkar under sulorna. Den reflekterar tonerna från himlen. Venus Ä aftonstjärnan Ä lyser som en klar pärla, månen endast med sin frånvaro.

En annan kväll, i en annan del av landet. Jag och min syster har varit inne i min lilla etta hela dagen. Dags för frisk luft, bestämmer vi och byltar på oss extra ulltröjor och långkalsonger, tjocka strumpbyxor. Det har plötsligt blivit rejält kallt om kvällarna, och fastän det blir så varje år, blir vi lite häpna denna kväll när vi ser vad termometern visar. Men det finns kläder, och vi snurrar sjalar runt öronen och huvudet och struntar i hur det ser ut med tjocka mjukisbyxor instoppade i raggsockor och stora kängor. Det är ingen som ska lägga sig i hur vi ser ut ändå, i mörkret i staden. Med många, korta steg tar vi oss upp på berget intill. Ångan ur munnarna blandar sig med fukten från Göta älv och det blöta som stiger från nollgradiga mörkmurkna blad på marken.

Uppe på berget ser vi kyrkan, den är upplyst. Vi ser ljusen i köksfönstren och vardagsrummet både på denna sidan älven och andra. Vi ser gatubelysning, lanternor på båtar, ett par blinkningar från master, trafiken över Göta älvbron och den belysta statyn av sjömanshustrun som står på sin pelare i blåsten från havet.

Himlen syns inte överhuvudtaget. Det går inte att säga hur långt bort eller nära den är, trots att vi borde vara närmare här uppe på berget. Det är som att allt ljus försvinner ungefär i höjd med oss. Ovanför finns bara ett sugande svart mörkrum.

Mellandagsmorgon. Dimmigt utanför köksfönstren i Russnäs, men en blå ton genom dimman vittnar om att det inte finns tjockare moln ovanför dimman, utan bara himmel. Termobyxorna dras fram ur källarförrådet när dimman lättar och lämnar efter sig en gnistrande strösockervit hinna på alla ytor den varit i kontakt med. Vi byltar på oss och promenerar iväg över skogsvägar och frysta gärden. Solen står inte högt denna midvinterdag, och
skuggorna från skogen är lika blå på snön som himlen själv. Molnstrimmor och flygplansavgaser penslar det blå valvet med akvarelliknande vingar i grålila, gräddvit och medelhavsturkos. Rimfrosten sprakar ljudlöst med alla sina prismor, kastar ljus i alla våglängder den kan åt den som behagar se.

Snötäcket på isen på sjön är ögonbedövande ljust. Ögats pupiller drar ihop sig och släpper bara in en bråkdel av allt det vita som ligger framför mig. Varenda vasstrå har fått frosttaggar, och alkottarna vid stranden har snövita kransar. En hund som vädrar hare hörs, annars är det tyst. Långt ovanför oss denna dag, hög, klar, klarblå och lysande spänner himlen upp sig.

Den mulna, vita himlen ovanför oss en dag när det snöar. Snöflingorna när man tittar uppåt gör luften grumlig och mjölkvit som såpvatten i en hink. Det är stört omöjligt att fokusera blicken på en fast punkt, alla punkter jag fastnar för kommer dalande ner i ansiktet på mig. En landar i ögat, det blir
iskallt ett ögonblick, och obehagligt vasst under en mikrosekund innan allt åter är som vanligt. Om jag lyssnar noga kanske jag kan höra frasandet när flingorna landar på varandra. Stilla staplar de sig till ett snötäcke.

/Kristin Lovén
Göteborg, oktober 2015

Kategorier

Kristins tankar

8 nov söndag

Missionsrådet berättar

Insamlingen till Världens Barn inbringade mer pengar i år än 2014. Bössinsamlingen på ICA gav 14 093 kr och konserten som var ett samarrangemang mellan Ingarpsbygdens samhällsförening och Ingarps missionsförsamling gav ett överskott på ca 11 500 kr.

Tack alla som kom och fikade på Fairtrade-caféet i kyrkan den 15 oktober på Stora Fairtradefikadagen! Vi var 128 stycken och kan skicka 2 910 kr till Unionskyrkans barn- och ungdomsarbete i Estland.

Varje torsdag kl 18-20 under hösten anordnar Eksjö kommun och Vuxenskolan caféet "Kom In" på Café I12, Kaserngatan 16. Här ges möjlighet för vuxna och barn från olika kulturer att träffas och umgås. Det blir till exempel musikunderhållning, föredrag och fika. Det blir också information om hur man kan bli Språkvän och Flyktingguide.

Kyrkornas Globala vecka 15-22 november uppmärksammar vi genom att man kan gå en tipspromenad i kyrkan med goda priser. Temat är "Jord att leva på. Mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår".

Be för Sofia Magnusson som är Ekumenisk följeslagare i Jerusalem. Projektet har Sveriges Kristna Råd som huvudman och syftar till att bland annat dämpa våldet, ge hopp och göra omvärlden medveten om situationen på platsen. Hon kommer och berättar om sina erfarenheter i Ingarps missionskyrka den 27 december. Då har vi insamling till Equmeniakyrkans internationell arbete. Insamlingen pågår 1 advent 2015 till 31 januari 2016 och heter även i år "Tänd ett ljus". Om du inte har möjlighet att delta den söndagen kan du sätta in din gåva på pg 90 03 28-6.

Det kommer innan jul finnas gåvokort att köpa i kyrkan. Bland annat kan du ge bort matpaket till Syrien i julklapp.


/Eva Karin Themar och Anna Rydsmo

3 sep torsdag

Det enda alternativet

Regnskurarna som hade dominerat dagen verkade ha dragit vidare. Gråblå molntrasor seglade långsamt förbi mot den ljusa himlen, och vi drog upp fleecefiltar och koftor mot hakan, så att kvällsluften inte kom in. Korv och falafel hade grillats över en riktig glöd, en eldglöd, och doften av björkrök satt i kläder och hår.

Solen sjönk ner bakom kullen, och vi plockade in dynor, muggar och tallrikar och tog en promenad upp till kyrkan. Renfanor och annat gult lyste i vägrenen, och gruset knastrade under skorna.
Sex människor och en spräcklig katt på väg uppför backen. Katten gick sist i ensamt majestät, såg ut som att hon inte tänkte följa med oss längre utan kanske ge sig ut på åkern istället. Sedan fick hon fart och galopperade förbi oss alltihop, för att istället ta täten ett tag.

Vi hade haft begravning. Sorg och saknad släpptes fram, många minnen delgavs, och världen blev lite mjukare. Tårarna flyttade närmare. Det gick lättare att hitta dem när jag behövde släppa ut dem.

Det kändes skönt att ha det så.

En dag när jag var tonåring gick det av någon anledning upp för mig att jag inte hade gråtit på flera år. Först tänkte jag något i stil med att "det var längesen jag grät senast", och efter att ha tänkt efter, letat mig bakåt i tiden genom min dagbok och slutligen funderat lite till, kom jag fram till att det var flera år sedan sist. Märkligt tycker jag i efterhand. Så mycket som jag tänkte på, kände, var glad för och arg på och tyckte var orättvist, det är konstigt att det inte blev någon gråt av det.

Den innerliga glädjen och den djupa saknaden ligger grannar i mitt känsloregister, och grunden till dem båda är kärlek. Ju mer kärlek jag har till
människor, desto mer utsatt blir jag. Kärlek gör att jag lättare blir sårad, saknar, blir sviken och rädd för att mista.

Dagens sista tornseglare pep förbi ovanför oss, och katten tog vägen över stenmuren för att komma in till oss andra. Vi hade tagit grusgången in genom grinden, och fick gå över gräset för att komma fram till den plats där urnan så småningom ska sänkas ner. Blomster-arrangemangens alla färger gick fortfarande att urskilja, även om natten började sänka sig runt omkring kyrkogården. Någon satte sig på huk och la blommorna tillrätta, ändrade vinkel på ett band.

Där stod jag med en familj som inte var min egen, och delade saknaden efter en man jag aldrig lärt känna. Jag kände mig hemma. Stillheten i luften, skogen mörk som en granskog är mot en mörknande julihimmel, och ett rådjur som betade utan att intressera sig särskilt för oss.

På vägen hemåt stannade vi till vid gravar med namn från farfars farfars tid, och det berättades historier om vem som hittat på vilka hyss, och vem som liknade vem. En kort stund på jorden är vad vi har här, och de människor som råkar vara i vår närhet är dem vi för stunden kan bry oss om.

Månen hade stigit på andra sidan sjön, och en silveraktig hinna glänste där sjön vilade mellan skogen och betesmarken. En veteåker doftade till vänster om oss, och älggräsblommorna lyste i skummet. Katten hade avvikit från grusvägen, och tog en mer spännande rutt hem mot gården. En fladdermus sladdrade förbi mot den allt mörkare himlen, och vi låtsades att vi inte märkte de enstaka regndroppar som prickade oss och grusvägen medan vi svängde in mot huset. Vi hade redan bestämt att det regnat färdigt för dagen.

Sorgen efter en älskad går inte att beskriva. Kan jag för att slippa uppleva det undvika att älska?
Nej, säger jag. Trots alla svagheter det ger en att älska någon, är kärlek det enda alternativet.


/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2015

Kategorier

Kristins tankar

3 sep torsdag

Missionsrådet berättar

Juldagen 2002 åkte 34 medlemmar ur Ingarps ungdomskör till Ecuador. En av platserna de besökte och sov över på var Oyacachi. Det är ett samhälle högt på Andernas sluttning.

Efter lång tids regn utbröt ett jordras den 27 juni i år. Lerfloder totalförstörde 25 hus och många fler skadades. Byn fick evakueras men inga människor rapporteras döda.

Vi uppmanas be för byn, dess invånare och hjälparbetet! Om du vill ge ett ekonomiskt bidrag till hjälp- och uppbyggnadsarbetet i Oyacachi kan du sätta in din gåva på Equmeniakyrkans plusgirokonto 900328- 6 och märka insättningen "Katastrof Ecuador".

Ps. Det regnar fortfarande. Ds

Det finns fortfarande möjlighet att skriva under namninsamlingen för "act now for climate justice" (agera nu för klimat-rättvisa) på Diakonias hemsida eller i på listan i Ingarps missionskyrka.

Vi vill också berätta att i de stora över-svämningar och jordskred som drabbat Myanmar/Burma finns Diakonia på plats. De hjälper de drabbade med bla mat, medicin och tak över huvudet. 70 personer var rapporterade omkomna 12/8 och över 200 000 drabbade. Flera tusen hektar jordbruksmark har översvämmats och man har förlorat både spannmål och boskap. Det förväntas bli svårt med livsmedels-försörjningen i landet. Dina böner och din gåva till Diakonias katastroffond gör skillnad!

Under sommarens stora regionsscoutläger "Klockrent 2015" i Tångerda samlades över 150 000 kr in. De ska användas till skolgång för barn i Indien.

De stora insamlingslördagarna för Världens barn är 26 september och 3 oktober. Mer information om vad vi i församlingen ska göra kommer senare.

Klädinsamling till Estland blir torsdagen den 1 oktober till onsdagen den 7 oktober. Då kan du lägga dina kartonger eller sopsäckar med hela och rena kläder och skor i djurtransporten vid Ingarps missionskyrka.

Välkomna att delta i Stora Fairtrade-fikadagen i Ingarps missionskyrka torsdagen den 15 oktober!

På förmiddagen är caféet öppet kl. 10-11 för både barntimmebesökare och andra och på eftermiddagen är caféet öppet mellan kl. 14.30 och 17.00. Det finns både smörgåsar, bullar, kakor, frukt och Fairtrademärkta drycker att köpa. Intäkterna går till vårt missionsarbete i Estland.

Du som går i skolan kan gå av bussen och ta ditt mellanmål där. Scouterna kommer att hjälpa till att baka till detta café.

Ordna gärna eget Fairtradefika på ditt jobb eller skola! Läs mer på www.fairtrade.se.

Under vecka 43 har Brobygget bjudit hit två ungdomskonsulenter från vår systerkyrka i Estland. Förhoppningsvis får vi besök av dem under måndagskvällen i Ingarps SMU- en del av Equmenia.

Hanna Larsson har nu slutat arbeta för OM och istället börjat läsa till förskollärare i Jönköping. Hennes sista nyhetsbrev finns uppsatt att läsa i kyrkan. Vi önskar henne Guds välsignelse!

/Eva Karin Themar och Anna Rydsmo

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.