Du är här:Start > Blogg > Tankar från pastorn

26 okt onsdag

Tankar från pastorn

På cykel genom livet

I helgen cyklade jag från Ingarp till Värne på vägen som går över Tånghult. Det var så vackert! Sprakande höst med hela färgskalan representerad genom kulligt landskap. Luften var hög och kylig men solen lyste genom lövverken.

Under tiden som jag cyklade slog det mig att turen lätt kunde ses som en liknelse av vårt jordeliv; som ju också sakta glider fram ”över berg och dal”. Vissa partier går så lätt, så lätt. Vi nästan flyger fram utan större ansträngning, med solen i ryggen och vinden i håret. Det är gott och härligt att leva! Ibland går det nästan lite läskigt fort; då gäller det att ha tungan rätt i mun och hålla kursen och styret fast och rakt. Och även passa på att våga njuta lite! För vind i seglen har vi ju inte alltid. Andra perioder är landskapet mer flackt runt omkring oss; vi trampar på i jämn takt och det är varken lätt eller tungt. Åkrar och ängrar glider förbi och det kan nästan upplevas lite småtrist. Kanske består ett liv eller en cykeltur framförallt av dessa partier; en jämn ström av dagar som glider förbi i en fast ström. Under en sådan period tänker jag att man kan agera på två sätt; antingen blir det monotont och man stirrar mest ner i backen framför sig och låter benen jobba. Timme efter timme. Eller så passar man på att då och då lyfta blicken och se sig omkring – kanske kan man faktiskt upptäcka något som man inte sett förut! Om man bara stirrar ner och jobbar på är det mycket som man missar.

Emellanåt dyker det också upp en och annan uppförsbacke. Då gäller det att ta i! Om uppförsbacken kommer direkt efter en nedförsbacke har man ju ha lite draghjälp därifrån, eller om man sett backen komma på långt håll och därför kan förbereda sig genom att satsa lite extra i tid. Då går det ju lättare. Men andra gånger kommer backen efter en krök, helt utan förvarning, och då blir det riktigt tungt; både under cykelturen och i livet. Vissa backar är ju också brantare än andra. Ibland kan vi bedöma tidigt att ”om jag bara tar i så kommer jag att klara det”, medan andra gånger är det en chansning. Kanske kommer detta inte att gå. Sådana gånger tror jag återigen att vi kan bemöta det på två sätt; antingen tar vi i för kung och fosterland och pressar allt vad vi kan bara kan för att ta oss upp. Kanske innebär det att vi faktiskt tar oss upp, men samtidigt att vi blir helt utmattade; så pass att vi nästan inte orkar fortsätta längre och definitivt inte ta en uppförsbacke till längre fram. Om vi väljer att satsa allt vad vi har kan det i värsta fall också leda till att vi knäcks på vägen. Vi märker att vi helt enkelt inte orkar, och trillar ihop i den svåraste branten. Då är det tufft att resa sig efteråt och kanske klarar man det inte ens på egen hand.

Det andra sättet att bemöta en svår uppförsbacke är ju helt enkelt att faktiskt kliva av cykeln. Att inse direkt att det inte är värt den ansträngningen och risken att helt knäckas på vägen. Det kan kännas som ett nederlag att kliva av och så kraftigt slå av på takten, men ibland är det faktiskt det enda sättet att ta sig igenom och framåt. Jag tänker att det kräver både mod och klarsynthet för att fatta ett sådant beslut; och ofta är det tvärtom ett tecken på styrka istället för ett tecken på svaghet.

För vissa av oss är hösten med sitt mörker och kyla en sådan uppförsbacke. Och för vissa är det helt rätt att i det läget, när vi ser det närma sig, satsa hårt och med full kraft möta hindret. För en annan är det tvärtom; det är nu läge att faktiskt slå ner på takten och vara lite extra rädd om sig själv. Kanske är vila och and-hämtning din absoluta prioritet i det läget för att orka i det långa loppet?

Men var finns då Gud i allt detta? Om man håller sig till liknelsen så tänker jag att Gud är den som vinkade av oss när vi lämnade hemmet. Med uppmuntrande ord och med tilltro till att vi klarar det sände han iväg oss på resan. Men han är likafullt solen som lyste över oss och vinden i håret när det gick så lätt så slätt. Men han var också vännen som stannade med bilen när han såg oss liggandes i diket efter kraschen i nedförsbacken, och han är grannen som plåstrade om oss när vi knäckt oss i den tuffa branten. Men likafullt är han också den stora varma famnen som väntar oss när vi äntligen kommer fram. Han är den som med ljus och kärlek i blicken säger: Mitt älskade barn, vad jag har längtat efter dig, välkommen hem!

Johanna Fredrixon
12 oktober 2016

Du som önskar samtal, bikt,
själavård eller förbön är alltid varmt välkommen att höra av dig till mig! Telefonnummer: 076-3219197

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.