På köksbordet, bland tidningarna, låg en svagtmilitärgrön manick.
Den var av metall och hade två ringar med skruvar genom. Om man trädde ringarna på exempelvis ett finger kunde man skruva fast den på fingret, men det gjorde rätt ont. I andra änden hade den några metallflikar med ett ganska smalt avstånd mellan sig. Där skulle man möjligen kunna fästa ett receptblad eller något annat papper som man ville ha en hållare till.
Jag försökte förgäves komma på ett användningsområde för denna pryl. Man kunde möjligen tänka sig att skruva fast ringarna på en blockflöjt, och sen balansera ett notblad mellan flikarna, men det skulle bli fel vinkel. Det måste helt enkelt finnas en bättre förklaring – annars skulle man aldrig tillverkatprylen.
Var sak på sin plats. Rätt sak på rätt plats. Och saker är ju något vi har gott om. Små saker och större, som underlättar i vår vardag. Klädnypor,teskedar, gem, tassar till möbelfötterna, sudd-gummin på baksidan av blyertspennan, elvispar, tepåsar och toalettpappershållare. Få saker är såirriterande som när de här ”småsakerna” som vi tar alldeles för givna inte fungerar, eller inte ligger där vi tror att vi lagt dem.
Klädnypan spricker i två bitar, suddgummit påpennan är slut, visparna till elvispen är i en annan del av köket än du trodde, och tändstickan bryts itu och gör att du får leta tändsticksskräp istället för att tända ljuset.
De saker vi har är oftast ytterst nischade. Kaffe-filter, dammsugarpåsar, utbytbara tandborstar och sladden till att ladda datorn eller telefonen med. De måste passa precis, annars kan det lika gärna kvitta.
Jag tänker mig att vi människor kan vara just så där nischade. Att vi då och då verkligen passar in på pricken. Att vi är helt rätt.
Det kanske är när vi säger något som behövdesägas, när vi ringer ett telefonsamtal till någon eller när vi bara ger någon ett bekräftande ögonkast. När vi gör eller säger precis rätt sak.
Det är nog Gud som styr oss att göra de där sakerna. Som ger oss en idé eller får oss att sträcka ut handen vid rätt tillfälle. Det är lätt att förklara bort det med att det nog var min egen idé, eller att det bararåkade bli så. Egentligen spelar det ju inte så stor roll heller, så länge man är mottaglig för de här ”Gudidéerna” när de kommer.
Man behöver nog inte vara på ständig helspännheller, som när man sitter och vaktar en telefon för att inte missa det där viktiga samtalet, det räcker med att man vet att man satt i telefonsladden. Om man säger så. Kopplat upp sig mot Gud.
På väg hem på en storstads gator en höstkväll, strax efter att jag passerat en hemlös man, kom insikten om att jag hade en burk yoghurt i väskan som en stoppskylt framför mig. En yoghurt av denmodellen som har müsli i en låda intill, och fungerar som ett litet mellanmål. I min ena jackficka låg dessutom en plastsked avsedd för att äta yoghurten med, men jag hade ätit andra saker under dagen och var nu mätt och på väg hem för att sova. Nu när jag blivit medveten om yoghurten gick det inte att promenera vidare. Den där burken tyngde och drog mig baklänges.
Jag bad mitt sällskap vänta, och gick tillbaka till mannen som byggt en liten tillvaro på en filt utanför en butik. Han blev glad över att få yoghurt, och jag blev glad över att Gud påmint mig om mitt överblivna mellanmål just i rätt tid och på rätt plats.
Den gröna metallmanicken med två ringar och en slags hållare på? Den är till för att fästa ettindikatorpapper på ett visst stag. Den fyller antagligen sin funktion perfekt när man är i behov av den, men är ganska meningslös bland tidningarna på ett köksbord.
Jag ber att jag då och då ska få vara som den där manicken när den fyller sin funktion, och hitta de ställen och tillfällen där jag behövs som allra bäst. Och jag ber att jag ska kunna vila utan att vara rädd för att ”missa” något däremellan.
/Kristin Lovén, Göteborg, maj 2013
