Du är här:Start > Blogg > Söndagsskola

31 okt torsdag

Tankar från pastorn - Till jordens yttersta gräns

I Apostlagärningarnas första kapitel får vi höra följande ord från Jesus: Men ni skall få kraft när den helige Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig /Ä/ till jordens yttersta gräns.

Under julen får vi på olika sätt närma oss det allra största mysteriet av dem alla, nämligen att Gud blir människa i Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son. Detta är glädjebudet: ett skrik från ett nyfött barn som skär genom den mörka natten. "Livet vann! Dess namn är Jesus. "

Och det är detta som vi fått i uppdrag att vittna om; livets seger över ondska och död, ljusets seger över mörkret. Ända till jordens yttersta gräns. För evangeliet berör alla. Det skär genom alla lager och murar som skiljer människor åt. Länder, klasser, grupperingar. Evangeliet, glädjebudet, om Jesus Kristus är ett glädjebud för alla, inte bara för några få. Kyrkans utmaning handlar om att i varje tid och situation hitta de rätta orden så att talet om Jesus kan få ta kropp mitt ibland oss.

Under våren inbjuder vi dig att följa med på en resa in i läsningen av Apostlagärningarna, där vi får följa de första lärjungarna och deras strävan efter att föra ut glädjebudet om Jesus till världen. Vi får följa den tidiga kyrkans allra första stapplande steg, och genom det inspireras av deras mod och frimodighet. Till vår hjälp har vi förutom den personliga bibelläsningen en andaktsbok som ges ut av Equmeniakyrkan. Den har tillkommit genom att personer från hela vår världsvida kyrkogemenskap har fått skicka in texter utifrån läsningen av Apostlagärningarna. Dessa har sedan sammanställts och redigerats, med en text och en bön att läsa för varje dag under ett par veckor. Denna andaktsbok kommer att finnas att hämta i kyrkan i början av det nya året.

Under våren kommer vi även att få tal del av en predikoserie över Apostlagärningarna i våra gudstjänster, och lite senare under våren kommer vi att inbjuda alla som vill att delta i ett ekumeniskt musikprojekt på samma tema. Så håll utkik efter mer information om detta!

Till jordens yttersta gränsÄ Gud är en Gud som går över gränser. Genom Jesus Kristus raserades gränsen mellan Gud och människa, och genom hans död och uppståndelse övervanns gränsen som skiljer oss från det eviga livet i honom. Genom att inbjuda människor till gemenskap i Honom själv så inbjuds vi också att se förbi alla de gränser av mänsklig konstruktion som skiljer oss från varandra. "Äså är vi fastän många, en enda kropp."
Julen är gemenskapens tid. En tid att mötas och tillsammans bli stilla inför mysteriet. Runt krubban med det nyfödda barnet får alla plats, gammal och ung, fattig och rik, främling och vän. Så låt oss gå högtiden till mötes med öppna hjärtan, inte minst för varandra. Och välkomna varandra, bjuda in varandra, in i värmen. Kanske är det så vi allra bäst sätt kan vittna om honom "till jordens yttersta gräns".

Med önskan om värme och ljus,

/Johanna Fredrixon

31 okt torsdag

Missionsrådet berättar

Vår bössinsamling på ICA i Eksjö inbringade 4 415 kr och pantningen tillsammans med samhällsföreningen och ungdomskören blev 502 kr.

Vi i Eksjö kommun ökade vårt givande med nästan 10 % och kom på femte plats i länet med ett resultat på totalt 181 350 kr! Regionsamordnaren Monica Bengtsson Steen tackar och grattar.

Våra gåvor gör skillnad! Barn får hälso- och sjukvård, skola och utbildning, och lite trygghet i en kaosartad situation Ä tack vare oss!


Fairtrade
Glöm inte att det går att stödja människor som lever i fattigdom genom att välja produkter som är fairtrademärkta.

Fairtrade är en oberoende produktmärkning för varor från länder med utbredd fattigdom och av de ca 2 200 produkterna som finns att köpa i Sverige är 67 % också ekologiskt certifierade. Håll utkik efter det lilla faitrademärket som föreställer en människa som står och vinkar!


Kyrkornas globala vecka
I år har veckan (17 - 24 november) samma tema som förra året: "Vem får höras? Ä Kyrkornas roll för en hållbar värld för alla". Det senaste decenniet har tyvärr antalet länder med demokrati minskat i världen. Det sextonde målet i FN:s globala mål talar om fredliga och inkluderande samhällen. Vi är vana vid att få uttrycka vår åsikt. Till exempel här i Equmeniakyrkan i Ingarp får vi komma med förslag och lämna in motioner. Så är det inte överallt.

Citat från Sveriges Kristna Råds hemsida: "Kyrkans uppgift är bland annat att vara en profetisk röst, det vill säga att belysa sin samtid utifrån det som vi tror är Guds vilja, och visa på orättvisor, att utmana förtryckande maktstrukturer och värna den mest utsatta människan".

Vårt internationella missionsarbete behöver ditt bidrag. "Tillsammans kan vi sprida hopp och evangelium i världen. Till jordens yttersta gräns". (Citat från Equmeniakyrkans hemsida.)


Hälsa för alla Ä i Kongo
Vid årets missionsauktion kommer 10 % av behållningen att gå till missionsprojektet "Hälsa för alla Ä i Kongo".

De två Kongoländerna har fattig befolkning som inte har råd att betala för sin sjukvård. Socialt och politiskt är länderna inte stabila, och det satsas inte ekonomiska medel för att ge invånarna god hälsovård. Det finns många läkare och hälsovårdsarbetare som gör ett gott arbete, men saknar medel för att alla ska få vård. Deras vardag består av transportsvårigheter, brist på medicin och vaccin, epidemier med polio, kikhosta, mässling och kolera, inget rent dricksvatten, hög dödlighet vid förlossningar både för barn och mödrar, hiv/aids, malaria, tuberkulos och diarrésjukdomar.

Elektricitet saknas ofta, speciellt svårt är det på natten. Här har söndagsskolan i Ingarp siktat in sig på att hjälpa. De pengar som samlas in varje söndag kommer att gå till solpaneler på ett BB i Ipope. Batterier laddas på dagen och ger belysning på natten, så att förlossningarna kan bli tryggare.

Våra gåvor är helt tydligt välkomna, så kom och handla på auktionen.

Slutligen uppmanar Equmeniakyrkan alla att vara med i förbön för situationen i Syrien och alla drabbade just nu.

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

6 sep fredag

En vecka som räcker hela året

Jag var precis i mitten mellan att vara barn och tonåring. Vi bodde i Ingarp då och jag minns det dygnet som om det vore igår. Jag hade packat och köpt lite nya saker, fått låna en Bibel och dubbel-kollat (på mammas begäran) att jag inte hade glömt packa tandborste och tandkräm och allt annat viktigt man inte vill glömma när man ska vara iväg en vecka.

Jag var sprängfylld av förväntan och längtan, men jag var minsann inte nervös. Inte när mamma frågade åtminstone. På natten däremot fick det lilla barnet ta över en stund då jag hade ont i magen av nerverna och gick och kröp ner bredvid mamma som så snällt låtsades som om min nervositet inte alls existerade. Sen blev det morgon och då var jag tonåring - på väg mot mitt livs första UK-resa. Jag hade ingen aning om det då, men den veckan varje sommar skulle komma att bli extremt viktig för mig.

För varje år blev jag lite mer varm i kläderna. Att låta mig själv känna Guds närvaro under andakterna på kvällarna blev mer upplyftande än ovant. Att stå och spexa på lägerbålen blev mindre läskigt och mer superkul. Att stå framför alla vänner och berätta om saker Gud hjälpt mig med under året eller skicka med en liten berättelse eller ett bibelord blev givande och något jag helst ville göra varje resa.

Den resan vi gör varje år är nämligen en vecka då jag kan pussla ihop alla bitar från det gångna året och ha tid och ro till att reflektera. Det är stort och verkligen en gåva att få göra en sådan resa med så fantastiska människor år efter år.

Jag kom hem från årets UK-resa för några veckor sen och även fast fräknarna skvallrar om att jag varit iväg så finns det så mycket mer i mig som jag kommer leva på fram tills vi ses på kyrkans parkering om drygt ett år igen. Jag har så mycket att tacka kören, församlingen och hela Ingarp för.

Dessvärre är jag lite sämre på att stanna upp och verkligen känna det, för jag har blivit bortskämd med sådan gemenskap och kärlek hela livet. Det handlar inte om att jag tar det för givet, inte alls. Snarare att det är en vardag och det som är var dag kan vara svårare att känna tacksamhet över just för att man är van.

Jag älskar traditioner och UK-resan är verkligen en tradition att värna om. Det är en sån gåva att vi som församling erbjuder en intensiv, men samtidigt avkopplande, vecka tillsammans med varandra. En hel vecka av stark gemenskap med varandra och Gud. För min egen del är det guld värt då jag inte har många nära vänner som är troende. Det är dagar jag spenderar i en fristad tillsammans med fantastiska människor som jag är fullkomligt trygg med. Resor som den är väldigt svåra att överträffa.

Jag antar att denna text får vara någon form av tack till alla som låtit denna tradition få leva vidare från generation till generation. För jag är verkligen tacksam. Det är så stort att få en vecka varje sommar som ger en energi som räcker för ett helt år.

Tack vare UK-resan är jag mer än redo för en höst fylld av nya utmaningar.

/Klara Frisk

6 sep fredag

Tankar från pastorn

Ett liv består av så många ögonblick. Ögonblick av vila. Ögonblick av rörelse. Många av de finaste ögonblicken på senare tid har jag fått dela med många av er - i vår kyrksal, i musik, i lovsång, i inspiration och gemenskap. Jag vill att det alltid ska få finnas. Att vi ska kunna fortsätta satsa och bära den gemenskapen till fler människor. Den levande gemenskapen där våra liv får ge färg och värme och kraft från hjärta till hjärta.

Ett tillfälle var för några dagar sedan när vi åkte på utflykt med församlingen till Eva Spångbergs gård och till Gamla Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg hade många svåra erfarenheter, men fick ge uttryck åt en god kraft och sin tro på så många sätt. Hon hade en förtvinad hand som gjorde att hon inte fick läsa till sjuksköterska, men trots handen kunde hon göra vackra träkonstverk. På predikstolen i vår kyrka har vi en vacker bild av Jesus som den gode herden. Och den kom till genom Evas förkunnelse i trä. Ellinor, som visade oss runt i Evas liv och konst, delade några fascinerande berättelser om hur Eva lät svårigheter och till och med misslyckanden få fogas in som viktiga bitar i en vacker helhet.

Just nu håller jag på att studera den geniale vetenskapsmannen Blaise Pascals tankar om kristendom och människans situation. Blaise var också drabbad av en hel del sjukdom och svårigheter i sitt korta liv. Just nu läser jag ett stycke som han skrivit om att vi är delar i Kristi kropp. Och så skriver han att när vi bara vill kroppens väl, så gör vi vårt sanna goda. "Mais en ne voulant que le bien du corps, ils font leur propre bien."
Ett annat litet guldkorn som Pascal skrev: Vänliga ord kostar inte mycket, och ändå gör de stor nytta.

Snart går jag in i tjänstledighet och fortsatta studier och kommer bara att arbeta i kyrkan med andakter på äldreboenden och enstaka insatser under läsåret. Jag bär med mig så många fina minnen och erfarenheter in i studierna, och det ska bli roligt att vara med i den lärande miljön som utbildningen ger. Nu gäller det att forma goda vanor i nya förutsättningar. Jag vet av erfarenhet att det är svårare för mig att lyckas med det när jag studerar än när jag arbetar i kyrkan. Vi måste låta goda vanor bryta igenom det brådskande, och där har vi sådan hjälp av kyrkan och församlingens arbete.
Smågruppens gemenskap, nattvardsstundernas frid, och alla de andra verksamheterna där vi får vara någon för någon, betyda något för någon, vara en del av en gemenskap som betyder mycket för många.

Ur en text i Markusmässan:
"Som en örn vill jag segla på
vindarnas hav, föras fram av en
vind som är sann".

Visst är det en härlig längtan i den texten!
Tänker på er och önskar er allt gott!

/Joel Samuelsson

6 sep fredag

Missionsrådet berättar

Hälsa för alla - i Kongo

Församlingens satsning på "Hälsa för alla - i Kongo" fortsätter. Under hösten kommer vi att få besök av någon eller några från Equmeniakyrkan som berättar om projektet.

Idrottsskolorna i Brazzaville och Kimpese
Vid årets stora scoutläger Prisma, utanför Söderhamn, samlades det in pengar till idrottsskolorna i Brazzaville och Kimpese. Det är en del av Equmenias internationella arbete och varje år arbetar två svenska unga volontärer där. Det kom in över 181 000 kr. Inte illa!

Pastor Nando i Indien
Pastor Nando i Indien överfölls av extremister den 24 april. Efter några dagar på sjukhus avled han. Men innan han dog vädjade han till de andra kristna att inte hämnas utan be för dem som skadat honom och bemöta alla människor i området med kärlek.

Regionen som pastor Nando bodde i har drabbats av svår torka och nu har Equmeniakyrkan tillsammans med den Indiska Kyrkan bestämt sig för att ge katastrofmedel till 10 byar där. De får hjälp med dricksvatten, foder till djuren, utsäde, nya brunnar och vattentankar. Vi kan få bemöta hat och våld med kärleksgärningar och stödja indier som utsatts hårdare än vi av klimatförändringarna.
Missionsrådet har bestämt att 5 000 kr av Prylladans överskott ska gå dit.

Världens Barn
Sista helgen i september och första i oktober pågår Världens Barn-insamlingen. Överallt i medierna uppmärksammas detta och vi kommer som vanligt att stå med sparbössor på ICA. Hör gärna av dig om du inte varit med förut men vill hjälpa till. Dessutom kommer det att delas ut informations-folder med inbetalningsinformation till hushållen i bygden. Håll utkik efter lappen i din postlåda. Minns att många bäckar småÄ

Moçambique
När jag gick in på Diakonias hemsida möttes jag av information om Moçambique. Efter två cykloner är förödelsen enorm i landet. Skördar, skolor och mer än 35 000 hus har förstörts. Även minst fem sjukhus har skadats. Diakonia finns på plats med nödhjälp. Hit har vår församling redan skickat katastrofpengar från Prylladan.

Fairtrades höstkampanj
Vecka 41 och 42 har Fairtrade sin höstkampanj. Kanske kommer din mataffär att uppmärksamma detta. Annars tycker vi i Missionrådet att du ska fråga varför de inte gör det. På Fairtrades hemsida fairtrade.se står följande text
"Vad är grejen med så mycket Fairtrade? Jo, när vi handlar mer, påverkar vi mer. Fairtrade betyder en tryggare familjeekonomi, bättre arbetsvillkor och mer hållbara jordbruksmetoder. På köpet kommer handlingskraft och större framtidstro."

Jag vill avsluta med en mening ur tidskriften Equmen från Equmeniakyrkan som jag hoppas stämmer på vår församling. Evangelisten Liselotte J Andersson skriver, "Jag blir glad av att se många församlingsmedlemmar i olika åldrar med uppkavlade ärmar."

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

28 maj tisdag

En idyllisk promenad mitt i livet

En idyllisk promenad mitt i livet

Jag kom hem från jobbet, helt slut efter min måndagsöppning. Kvällen innan, precis innan jag skulle somna, fick jag ett sms från mamma där det stod att mormor precis fått somna in. Så det var inte så konstigt att jag slängde mig på sängen när jag kom hem.

Jag somnade en kort stund trots att försommar-solen stekte på min kind genom fönstret. När stora saker händer i mitt liv får jag alltid en sån där känsla av att jag måste iväg. Upptäcka något eller kanske sätta mig i bilen och fly bort några mil. Till min stora förtret orkade jag inte det, utan fick nöja mig med några varv runt Ingsbergssjön.

Jag sa hejdå till Christian och satte lurarna i öronen. Denna promenad jag gick var ett av de bästa beslut jag tagit på länge. Det första jag möttes av var barn, en hel hop av fnittrande barn på sparkcyklar. Medan jag skyndade på stegen för att komma förbi de trafikerade vägarna fylldes luften med doften av spirea. När jag kom ner till själva promenadslingan satt ett par på en bänk och höll om varandra i den låga solen och från fontänen mitt i sjön reflekterade ljuset en stor och vacker regnbåge. Samtidigt fick jag ett sms av min bästa vän, hon skrev att jag bokstavligt talat skulle ta ett steg i taget. "Njut bara nu Klara, känn vad du behöver känna." Vilken fin vän hon är, min allra bästa.

Så jag njöt. Jag kände efter och plötsligt märkte jag att mina ögon sved. Jag vet inte själv om det var till följd av pollen, trötthet eller bara vanliga, hederliga tårar. Men kinderna blev allt blötare och jag orkade inte bry mig om att torka bort dem eftersom alla fräknar strax skulle bli precis lika blöta igen. Däremot lyfte jag blicken och fångade lite av den sista solen. I samma veva fick jag möta en blick, ett par vänliga ögon. En främmande kvinna släppte inte min blick förrän hennes leende blivit besvarat. Det betydde något, det kändes verkligen som hon försökte säga mig att det är okej. Så det kändes okej.

Jag bestämde mig att ta ett andra varv när jag var halvvägs på det första. Då kom alla fina minnen till mig och sorgen fick liksom lätta lite. Jag fylldes ännu en gång av en underbar bris av spirea och den vackra regnbågen mitt på sjön. Jag tänkte på hur mormor verkligen alltid älskat växtligheten och allt liv. I samma stund som jag tänkte på hur hon haft sån omsorg om precis varenda levande ting så simmade en gräsand förbi mig med ett följe av alldeles tufsiga små fågelungar. En idyllisk promenad mitt i livet helt enkelt.

Oavsett vad vi står inför befinner vi oss alla mitt i livet. Med det i bakhuvudet tycker jag att det underlättar när man möter andra människor. Det kanske ses som en självklarhet, men jag tycker det är skönt att påminna sig om det ibland. Det jag går igenom just nu är inte unikt, men det får ändå göra ont. Det någon annan går igenom kanske inte heller ses som unikt, men känslan får ändå vara där och vi som medmänniskor kan inget annat än att finnas och i den mån det går får vi försöka att förstå.

Sommaren är en språngbräda inför hösten. Många fattar stora beslut under denna tid på året och om ingen har sagt det till dig ännu så vill jag påminna dig om en sak. Du får njuta, du får känna vad du behöver känna. Det är helt okej. Och du får lita på att Gud bär dig igenom det. Mer än så kan vi egentligen inte göra.


/Klara Frisk

28 maj tisdag

Tankar från pastorn - Att vila

Hur gör man egentligen för att vila? Är det en konst, få förunnat, eller något som alla kan? Ett litet barn vet hur man vilar. Tryggt intill sin mors bröst. I fullständig tillit. Här finns ingen tid och inga måsten. Endast ett är nödvändigt - att vara.

Men med tiden verkar det för många som att en annan tanke lätt smyger sig in. Det räcker inte längre med "att vara"; nu verkar det som att vi behöver "göra, för att bli". Arbetet, aktiviteten, behöver nu tas som intäkt för att få unna sig nåden att vila. Men hur vet man då när man gjort tillräckligt? Hur vet man när man gjort nog?

På sjunde dagen vilade Herren. Var det en vila som han fick som belöning för det skapelsearbete han utfört? Hemska tanke! Sex dagars arbete, mot en dags vila. Det känns inte riktigt som någon rimlig balans. Om vilan ges som lön, eller belöning, torde detta ses som grund för ett lönesamtal med begäran om löneförhöjning och bättre arbetsförmåner. Men enligt judisk och kristen tradition så är ju faktiskt söndagen den första dagen på veckan, och inte den sista - som vi kanske annars är vana att tänka. Vilan är alltså det första som sker, inte det sista. Vilan är grunden för det goda arbetet, inte belöningen för ett utfört jobb.

Men spelar det någon roll hur vi ser på det? Ja, jag tror att det kan göra all skillnad i världen. Det innebär att vi inte lever i första hand för arbetet och slitet - det är inte detta som definierar oss och utvärderar oss och vårt värde. Vi lever i första hand för att leva, för att vara, för att det i sig är någonting gott. Vårt arbete är sedan ett resultat av den kraft och skaparglädje som är nedlagda i oss som Guds avbilder.

Vi går mot sommar och semestertider.
Förhoppningsvis är det Vilan och Återhämtningen som väntar. Men det är ett spännande tanke-experiment att försöka se sommaren inte som avslutet på ett verksamhetsår, utan som början på ett nytt. Som inledningen som lägger grunden för nästa.

Tänk vad underbart: snart får du börja ett helt nytt år! Och du får inleda året med flera veckor av ledighet! Tid att bara vara och vila. För att det är gott! För att se vilken energi, vilken kraft och skaparglädje som är nedlagd i dig. En tid, inte att i första hand pusta ut efter loppet, helt utslagen efter ansträngningen, innan nästa påbörjas. Utan en tid att börja om. Och göra rätt. Börja i den goda vilan. Hitta tillbaka till den goda lunken och glädjen. Sätta takten som du sedan får gå i, tillsammans med Gud.

Vilan, det som det lilla barnet förkroppsligar intill sin mors bröst, är grunden. Där får också vi börja varje dag, varje vecka, varje nytt år. Och till den platsen får vi också komma tillbaka. Som Guds hjärtslag kallar pulsen oss ständigt ut, och åter igen. Om du lyssnar kan du nog höra de hjärtslagen, eller hur? Vibrerande inom dig. En slumrande förmåga och kunskap. Det där - att "bara vara".

Med önskan om en välsignad och vilsam sommar,


/Johanna Fredrixon

28 maj tisdag

Missionsrådet berättar

Brobygget

Nu är projektet Brobygget avslutat. Lördagen den 4 maj kom fyra tacksamma personer från Unionskyrkan i Estland till Nässjö och berättade hur landet och kyrkans arbete förändrats. Sedan 2008 har vi som en av missionsförsamlingarna på Höglandet haft det här samarbetet. Vår församling har under flera år sänt 10% av missionsauktionens resultat och dessutom bidragit med kläder höst och vår till "Vän till vän":s second hand.
Vi har på det här sättet stöttat:
* Pionjärförsamlingar
* Socialt arbete
* Teologiskt seminarium
* Kvinnoarbete
* Ungdomsutbyte

Flera resor har också gjorts, åt båda håll. Vi i Ingarp har haft besök av Albina och Iurii Sider samt Pille Havakats. Kommer ni ihåg att vi packat julkartonger på scouterna och att vi sålt gåvobevis också? Nästan två miljoner har höglandsförsamlingarna samlat in via projektet Brobygget.

Sven-Joonatan Sidbak (Estland) berättade att det under de senaste sju åren döpts 200 unga och att de i år arrangerade en ungdomssamling som fick 900 besökare. Han uttryckte sin glädje och sa "Thank you for investing in the next generation" ("Tack för att ni investerar i nästa generation").

Fairtradekväll

Vår församling är fairtradecertifierad och i samband med World Fair Trade Day (Världsdagen för rättvis handel) samlades vi i kyrkan och friskade upp minnet om vad fairtrade handlar om. Dessutom åt vi mumsiga tekakor, pizzabullar och kakor med choklad i. Berätta gärna för vänner och bekanta vad fairtrade är.

Prylladan

Prylladans dörrar har öppnats för säsongen och vi i Missionsrådet har beslutat att pengarna som kommer in ska fördelas på samma sätt i år som i fjol.
28 % Hälsa för alla i Kongo
14 % Katastroffond
14 % Läxhjälp för romska barn i Rumänien
14 % Lokal social stöttning
30 % Bygg- och reparationsfond för
Equmeniakyrkan Ingarp

Läxhjälp i Rumänien
I månadsskiftet maj/juni åker K2, de som var konfirmander förra året, till Marghita i Rumänien för att bland annat besöka barn som får läxhjälp tack vare pengar från Prylladan.

Till jordens yttersta gräns
"Till jordens yttersta gräns" heter en kurs som startar för andra gången i höst och är ett samarbete mellan Region Väst och Öst. På Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping hålls fem lördagssamlingar och en studieresa genomförs under våren (preliminärt till Ecuador).
Kursen syftar till att ge kunskap om Equmenia-kyrkans internationella mission, uppleva missionsarbetet på plats och att kursdeltagarna ska dela med sig av sina nya insikter i hemförsamlingen.
"Upplev där och förändra här"!
Anmälan senast 15 juni. Informationsfolder finns i kyrkan.


/Eva Karin Themar

12 apr fredag

Mörkret har inte övervunnit det

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." - Joh 1:4-5

Vilken kraftfull mening det är. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det är talande i så många aspekter. Jag är en sån som grubblar jämt och för mig kan just den meningen användas som ett dagligt mantra i alla tänkbara situationer. Inte på det viset att jag ser varje motgång som ett stråk av mörker, utan snarare att jag vid varje situation har en möjlighet att se ljuset i det. Jag kan se att det finns en anledning till att just jag får möjligheten och lärdomen av att hantera vad jag står inför.

Just nu står vi inför ljusare tider, det är inte becksvart när man åker hem från sitt arbete. Idag när jag åkte hem från mitt jobb bländades jag gång på gång av solen även fast solglasögonen vilade på näsan. Jag lyssnade på musik och hade ett leende på läpparna samtidigt som jag hade min dagliga pratstund med Gud. Idag kunde jag tacka honom för allt mörker som fanns hos mig i höstas, för den senaste tiden har jag förstått varför jag behövde ha en tung höst. Det som var då har gett mig så otroligt mycket lärdom i att hantera mina dagar nu.

Jag blickar ut mot en vacker solnedgång och en vardag som just nått sitt slut, helgen är på intågande. Gud har målat himlen i pastell. Det är just dagar som denna man måste längta efter för att verkligen uppskatta innerligt när de är här. De dagar vi rent konkret kan se att mörkret aldrig vinner, för dagarna blir längre. Även fast vi levt i dunkel under några månader så är livslusten mer påtaglig än livsledan kan vara under hösten. Jag förstår ju givetvis att alla inte ser med samma pessimism på hösten som jag, men rent bildligt förstår du nog min liknelse.

För ett par år sedan fick jag möjligheten att dela med mig av mitt inre mörker med en person och orden jag fick till mig vid det samtalet har jag burit med mig varje dag sedan dess. Ett mörkt rum är bara mörkt fram tills du tänder ljuset och ljuset är Gud. Det är så otroligt sant. Ingen kan bestämma åt mig när det är dags, men när jag är redo kan jag tända. Först då kan jag se allt i sin helhet, jag kan sluta vara rädd eller bekymrad, jag ser varför. Det som bara var ett mörkt rum blir helt plötsligt möblerat och ombonat. Det slutar vara skrämmande och blir istället helt begripligt. Precis som kontrasten mellan höst och vår blivit för mig detta år.

För det var en tung höst, men nu målar Gud himlen i pastell. Nu får blommorna blomma och vi får äntligen uppskatta dem i sin fulla prakt. Jag förstår mitt sammanhang och jag hoppas att du får se ett sammanhang i vad du än går igenom just nu. Sker det inte nu så hoppas och ber jag att det får ske när tiden tillåter det, när du är redo att tända ljuset. Vi bor i våren, tillsammans med ljuset och mörkret har inte övervunnit det. Det kommer det aldrig att göra.

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." - Joh 1:4-5

/Klara Frisk

12 apr fredag

Tankar från pastorn - Bön för vandringen efter påsk

Det finns en bön, som vi ibland ber efter nattvardsutdelandet i kyrkan, som lyder:


Gud, du som blev svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar
till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet
- ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den bönen, och gör den gärna till min personliga bön och överlåtelse inför Herren. Bönen talar så starkt om vår samhörighet med Kristi verk i världen, att vi får vara hans händer och fötter i alla sammanhang där vi finns. Han, som gav sitt liv för oss, kallar oss att leva för honom, genom honom, i den värld och bland de människor som han älskar.

Varje tid har sina utmaningar, sina behov och sin nöd. Ropen ljuder olika, unikt för varje tid och situation. Att vara kristen är att försöka leva med öppna ögon, öron och hjärta för de människor vi möter. Vilka är behoven här? Hur kan jag tjäna på den här platsen? Kristus blev människa i en unik tid, på en specifik plats, men han fortsätter att födas i våra hjärtan när vi tar emot honom. Därför behöver Ordet ständigt få ta kropp och uttryck så att det kan svara på sin samtids frågor och behov. Så att det kan få bli ett bröd som mättar.

Vilka är vår tids stora utmaningar och frågor?
Klimathot, immigration, mänskliga rättigheter, psykisk ohälsa... Kristen tro är inte främmande för de utmaningarna, även om inte allt benämns ordagrant i vår bibel. Men genom att se på Jesus och läsa om hur han mötte människor så kan vi ändå få en fingervisning om hur vi bör agera. För det är genom att se på Kristus som vi kan få en bild av Guds eget hjärta. När Jesus söker upp de utstötta, de marginaliserade, så lär det oss något om vilken som är vår kallelse. När Jesus säger till Maria: "Inte heller jag dömer dig" (Joh 8:11), så lär det oss något om hur vi bör bemöta varandra. Och när Jesus dör på korset så talar det starkare än alla andra språk om kärlekens och tjänandets väg.

Vi kommer aldrig att ha alla svar. Men vi kan hitta riktlinjer och förhållningssätt som hjälper oss framåt. Vägen börjar vid korset, och i dess skugga och i uppståndelsens ljus får vi vandra. Kanske med den här bönen i fickan?

/Johanna Fredrixon

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.