Mattias Lewander presenterar sig

Hej på er!

Först och främst vill jag tacka för förtroendet som ni visar, när ni anställt mig som ungdomspastor. Jag hoppas att med Guds nåd förvalta det förtroendet på bästa sätt.

Vem är då jag? Jag är 39 år, gift med Alexandra och pappa till Daniel, snart sex år. Vi bor i Vetlanda sen snart ett år tillbaka. Innan dess bodde vi i Malmö, och en kortare period utanför Mullsjö. Mina rötter har jag dock här i trakten. Jag är uppvuxen på en gård utanför Korsberga, så den här flytten blev en flytt hem igen.

Jag är som sagt uppvuxen utanför Korsberga, och det var i Korsberga jag kom till tro. Eller, mer korrekt, jag kom till tro på Bödalägret, men det var i Korsberga jag hade min gemenskap, i byns pingstförsamling. Kyrkan var viktig, och jag närde en tanke att gå ut i församlingstjänst efter studenten. Detta ledde till ett år på bibelskola, och pastors-studier på Korteboskolan, SAMS:s dåvarande lärosäte. Där tog det tvärstopp. Jag är övertygad om att jag var ledd, när jag hade upplevelsen att det inte var dags för församlingsarbete. Istället blev det studier på lärarhögskolan, en flytt till Malmö, giftermål och en gemensam dröm att arbeta internationellt med humanitärt arbete. En dröm som slogs i spillror av sjukdom och utbrändhet.

Det fina med att planer slås i spillror är att det skapas utrymme, och nu började något nytt att gro. Det började med en längtan efter att förkovra mig i ordet och tron, och tankar på att läsa teologi återkom, och blev svårare och svårare att skaka av sig. Till sist fick jag kapitulera, och träda in i en större värld än jag levt i tidigare. Jag har fått möta traditioner som inte är min egen, konfronteras med frågor som skaver och ifrågasätta sanningar jag tagit för givna. Av praktiska skäl föll valet på distans-studier vid Umeå universitet, vilka jag fortfarande håller på med. Efter att jag börjat där började tanken på en församlingstjänst ta form. Mina studier var av naturliga skäl teoretiska, och jag ville vara delaktig i livet bakom läran. Detta liv menar jag levs i det folk som Gud kallat, och som vi här och idag kallar för församlingen. Detta ledde till det ena, som ledde till det andra, som ledde till ett telefonsamtal, och här är vi nu.

Den här processen har väckt frågor om Guds ledning. För i den här processen är jag ändå övertygad om att Guds vilja skett. Allt har inte varit enligt Guds vilja, men Gud har hållit sin hand över vårt liv, och fört oss dit vi är idag. För jag är övertygad om att han leder genom det som sker, och även trots det som sker. Detta gör även att vi måste fråga oss hur Guds ledning egentligen går till. För det verkar knappast vara så att han ger en färdig projektplan, där vi år för år prickar av det som ska göras. Det handlar snarare om att vakna upp varje morgon till en nåd som är ny, och att varje dag, här och nu, leva nära den levande Guden. Ytterst sett så handlar det om att tro att tillvaron vilar i händerna hos någon som är större, och som älskar oss. För "gårdagen har redan varit, morgondagen har vi inte fått löfte om, idag hjälper Herren".

/Mattias Lewander