I nutid

De dyker upp nu. I skogsbryn, trädgårdar, över små bäckar och åkrar. I sneda solstrålar dansar de tillsammans eller ensamma i vårluften. Upp och ner, upp och ner, outtröttligt.

Vilka de är vet nog bara skaparen själv, och möjligtvis jourhavande biolog på naturhistoriska riksmuseet. Myggor, harkrankar, knott, sländor, flugor och mott.

Man kan försöka föreställa sig hur det skulle vara att vara en av dem. Att känna att temperaturen i luften är helt rätt, att flyga till en solig glänta och bara flyga där. Upp och ner eller lite mer stillastående. Fram och tillbaka genom luften. Försök föreställa dig att det är det enda rätta att göra – att flyga där på ett dansliknande sätt i solen.

Känner du lugn? Eller får du panik över att det verkar så ovettigt och meningslöst?

Att stå ut med att bara vara en liten stund, utan att genast börja planera en lång räcka av händelser som man ska hantera härnäst, det är något man kan öva sig i och bli bättre på.

När jag första gången hörde någon som talade sig varm för att leva här och nu, tyckte jag att det verkade rätt bortkastat. Var annars kan man leva? Och när? Dessutom måste man ju till viss del få planera sin morgondag och minnas det man varit med om, för att ha ett meningsfullt liv.

Men jag förstod så småningom vad som menades.

Egentligen är här och nu det enda vi har. Det är det enda vi kan göra något av.

Ibland kallas det för mindfulness, vilket inte går att översätta till svenska, men medveten närvaro, eller att vara i nuet är ungefär vad som menas med
begreppet. Det kan användas som stresshantering för att komma ner i varv och lära känna sig själv bättre.

Jag tror att även den som inte är sjuk av stress har nytta av att vara i nuet så ofta man kan. Det är på något vis ett rasande tempo på många håll i
samhället, och själen kanske inte hinner med.

Vid något tillfälle har jag kommit på mig själv med att vara avundsjuk på en fågel. En svarthätta var det, som inifrån ett snår sjöng sådär otroligt vackert, en försommardag när allting doftar grönt och man inte borde ha några bekymmer alls.

I mitt huvud snurrade dock semesterschemat, och det där jag hade sagt till någon – tog hon illa upp utan att visa det, och den där presenten jag måste fixa till nästa helg, och när är det nu dags för synkontroll igen, och vilka tapeter ska vi ha i vardagsrummet?

Den lilla fågeln verkade ha det så lugnt och skönt. Ett litet revir där den satt och sjöng. Gott om mat som flög in i munnen på den. Säkert några söta ägg som låg tryggt i sitt bo. Inga bekymmer alls i mina ögon. Just då ville jag byta, och bara sitta där i skogen och sjunga i solskenet.

Men det är väl så att vi alla har vår beskärda del av bekymmer, och att vi i perioder är olika bra på att ta hand om det. En sak är säker, och det är att det inte är till hjälp att försöka göra allt på en gång.

Så varför inte göra som svarthättan istället? Varför inte bara sätta mig i solen och sjunga? Förmodligen skulle jag hinna med mer under min dag om jag tog en sak i taget, och en paus däremellan. Dessutom skulle jag må bättre och känna att det är jag själv som bestämmer, inte de där envetna tankarna som surrar på om allt som kan göras. Och någon som såg mig kanske kunde inspireras till en paus själv.

Blunda.

Känn hur din kropp rör sig vid varje andetag. Är det kallt eller varmt där du är? Vad hör du runt omkring dig? Känner du solens värme? Luktar det något
speciellt? Vilar fotsulorna mot golvet? Är du spänd eller avslappnad i musklerna?

Döm inte dig själv, inget är rätt eller fel. Bara notera hur det ligger till och var en stund här och nu.

/Kristin Lovén,

Göteborg, mars 2015