Tankar från pastorn

Där hoppet föds

Under november avslutar vi vårt temaår "Till jordens yttersta gräns" som utgått från läsningen av Apostlagärningarna. I bokcirkeln har vi under våren dels läst hela Apostlagärningarna rakt igenom, men också Peter Halldorfs kommentar till boken som heter "Andens folk". Scouterna har under våren fått fundera kring vad som var speciellt med den första kristna församlingen och under hösten har de fått följa med Paulus på hans tre stora missionsresor. Många av oss har säkert låtit temaårets andaktsbok vara en följeslagare under åtminstone en del av året och i våra gudstjänster har vi fått ta del av predikningar som utgått från Apostlagärningarna. I skrivande stund ser vi också fram emot att få avrunda året tillsammans genom en fördjupningshelg med Liselotte J Andersson som talar utifrån temat: VAD JAG HAR, DET GER JAG Ä om att förvalta trons rikedomar i ljuset av Apostlagärningarna.

Men trots att vi planerat för detta så var det ändå ingen som ens i sin vildaste fantasi kunnat ana riktigt hur och på vilket sätt vi under året skulle komma att utmanas av budskapet att nå ut "till jordens yttersta gräns". När pandemin slog till med full kraft stod vi plötsligt inför en helt ny situation och de upptrampande välkända vägarna var plötsligt blockerade. Hur gör vi nu? En podd startades, och gudstjänsterna fick nu pröva sig fram genom helt andra kanaler och former. Men det bar Ä trots allt. Och vi nådde genom det längre bort och till ännu fler än vad vi någonsin gjort tidigare i våra samlingar. Nu firade vi inte längre gudstjänst bara i Ingarp, utan även i Equador, i Paris och i Stockholm Ä samtidigt! Genom de olika sommarpraten vågade personer kliva fram och dela minnen och erfarenheter som annars kanske aldrig blivit hörda i den stora gruppen. Vår gemenskap inte bara växte utan även fördjupades, mitt i och genom allt som från början verkade så förlamande mörkt.

Och vi blir genom det ännu en gång påminda om hur Herren verkar. Dels ser vi hur han går med oss genom det svåra som vi får utstå. Han sitter inte tryggt på håll och ser på Ä han går in i smärtan och ångesten och bär den tillsammans med oss. Men han kan också, mitt i den mörkaste natt, skapa något nytt. I smutsen, i utsattheten, i övergivenheten Ä föds ett litet barn. Hur är det möjligt? Mot den mörka fonden tänds himla-ljusen. I den mörka kvällen glimmar ljusen på gravarna, och adventsstjärnorna i fönstren. Vi lever i en tid som på så många sätt just nu påminner om Hoppet som tänds och föds och väcks Ä trots allt.

I allhelgonatid, under adventstiden och julen får vi påminnelser om ljuset som lyser i mörkret; och att mörkret inte har övervunnit det. Året som gått kan ytterligare vittna för oss om just detta stora mysterium Ä om hoppet som föds i den mörkaste natt. Det får vi dela vidare och berätta om Ä till jordens yttersta gräns!

/Johanna Fredrixon