Du är här:Start > Blogg > Kristins tankar

Kristins tankar

2 nov

Höststilla

Ett gråvitt molntäcke har lagt sig över landet.
Träden tappar bladen ett och ett, ingen vind river och sliter. Ljungen står där den står på våra trappor, i balkonglådor och vid kyrkogårdarnas gravstenar. Rönnbären drar de tunna grenarna mot det matta gräset. Katten som brukar sitta i stenröset, den sitter där och vickar till med ena örat när jag går förbi. Svanstippen är stilla.

Mossvattnet ligger orörligt och mörkt, speglar björkstammarna som vita streck. En sothöna kliver i sakta mak med sina imponerande stora fötter genom vassen. Inte ett ljud hörs när den så småningom når det kalla vattnet och paddlar iväg.

Vad var det som prasslade inne bland träden? Ett djur? Jag vrider på huvudet, och konstaterar att det är de gulstela löven som gjort sitt för i år. De faller ljudlöst, men dunsar mot varandra, buskarna och marken när de landar. Jag förstår plötsligt hur tyst det är. En brun liten fågel pilar iväg utmed klippsidan, fladdrar kvickt med vingarna och blir osynlig. Pip, pip, säger den, och den får vara så fåordig och kortfattad som den vill idag. Den är den enda fågel som säger något. Granarna står raka och stumma.

Hösten är här, vintern är på väg. Allhelgonadagen står för dörren.

Det vissnar i trädgårdarna och det mesta som skulle skördas har samlats in. Naturens viloperiod har kommit, och med den alla naturliga påminnelser om livets förgänglighet.

I Bibeln finns det flera formuleringar som beskriver hur kortlivade vi människor är. Vi liknas vid gräs och blommor som vissnar bort efter endast en kort tid på jorden. I Jesus Syraks vishet 18: 8-14 står det så här:

Vad är en människa, vad duger hon till?Vad betyder det goda och onda hon gör?En människa blir hundra år om hon lever länge.Som en droppe i havet, som ett sandkornär dessa fattiga år mot evighetens dag.Därför har Herren tålamod med människornaoch låter sin barmhärtighet flöda över dem.Han ser och vet att deras slut är svårt.Därför visar han stor mildhet.En människas barmhärtighet når hennes nästa,men Herrens barmhärtighet når allt som lever.Han tillrättavisar, han fostrar, han undervisar,och som en herde för han hem sin hjord.Han är barmhärtig mot dem som låter sig fostras,mot dem som ivrigt följer hans bud.

Vi må vara kortlivade och små som en droppe i ett hav, men icke desto mindre har vi en Gud som ser oss, bryr sig om oss, och visar barmhärtighet mot oss. Det är något jag kan känna tacksamhet för när jag i vintermörkret tänder ljus. Den lilla ljuslågan som flammar upp ger mig tillfälle att komma ihåg att tänka "Tack Gud".

Det är ljuständartid nu. Ljus vid kyrkogården för att hedra och minnas, ljus i adventsljusstaken för att fira Guds sons födelse, och ljus i våra hus där vi möter varandra.

/Kristin Lovén, Göteborg, oktober 2013

Kategorier

Kristins tankar

31 fr maj

På köksbordet

På köksbordet, bland tidningarna, låg en svagtmilitärgrön manick.

Den var av metall och hade två ringar med skruvar genom. Om man trädde ringarna på exempelvis ett finger kunde man skruva fast den på fingret, men det gjorde rätt ont. I andra änden hade den några metallflikar med ett ganska smalt avstånd mellan sig. Där skulle man möjligen kunna fästa ett receptblad eller något annat papper som man ville ha en hållare till.

Jag försökte förgäves komma på ett användningsområde för denna pryl. Man kunde möjligen tänka sig att skruva fast ringarna på en blockflöjt, och sen balansera ett notblad mellan flikarna, men det skulle bli fel vinkel. Det måste helt enkelt finnas en bättre förklaring – annars skulle man aldrig tillverkatprylen.

Var sak på sin plats. Rätt sak på rätt plats. Och saker är ju något vi har gott om. Små saker och större, som underlättar i vår vardag. Klädnypor,teskedar, gem, tassar till möbelfötterna, sudd-gummin på baksidan av blyertspennan, elvispar, tepåsar och toalettpappershållare. Få saker är såirriterande som när de här ”småsakerna” som vi tar alldeles för givna inte fungerar, eller inte ligger där vi tror att vi lagt dem.

Klädnypan spricker i två bitar, suddgummit påpennan är slut, visparna till elvispen är i en annan del av köket än du trodde, och tändstickan bryts itu och gör att du får leta tändsticksskräp istället för att tända ljuset.

De saker vi har är oftast ytterst nischade. Kaffe-filter, dammsugarpåsar, utbytbara tandborstar och sladden till att ladda datorn eller telefonen med. De måste passa precis, annars kan det lika gärna kvitta.

Jag tänker mig att vi människor kan vara just så där nischade. Att vi då och då verkligen passar in på pricken. Att vi är helt rätt.

Det kanske är när vi säger något som behövdesägas, när vi ringer ett telefonsamtal till någon eller när vi bara ger någon ett bekräftande ögonkast. När vi gör eller säger precis rätt sak.

Det är nog Gud som styr oss att göra de där sakerna. Som ger oss en idé eller får oss att sträcka ut handen vid rätt tillfälle. Det är lätt att förklara bort det med att det nog var min egen idé, eller att det bararåkade bli så. Egentligen spelar det ju inte så stor roll heller, så länge man är mottaglig för de här ”Gudidéerna” när de kommer.

Man behöver nog inte vara på ständig helspännheller, som när man sitter och vaktar en telefon för att inte missa det där viktiga samtalet, det räcker med att man vet att man satt i telefonsladden. Om man säger så. Kopplat upp sig mot Gud.

På väg hem på en storstads gator en höstkväll, strax efter att jag passerat en hemlös man, kom insikten om att jag hade en burk yoghurt i väskan som en stoppskylt framför mig. En yoghurt av denmodellen som har müsli i en låda intill, och fungerar som ett litet mellanmål. I min ena jackficka låg dessutom en plastsked avsedd för att äta yoghurten med, men jag hade ätit andra saker under dagen och var nu mätt och på väg hem för att sova. Nu när jag blivit medveten om yoghurten gick det inte att promenera vidare. Den där burken tyngde och drog mig baklänges.

Jag bad mitt sällskap vänta, och gick tillbaka till mannen som byggt en liten tillvaro på en filt utanför en butik. Han blev glad över att få yoghurt, och jag blev glad över att Gud påmint mig om mitt överblivna mellanmål just i rätt tid och på rätt plats.

Den gröna metallmanicken med två ringar och en slags hållare på? Den är till för att fästa ettindikatorpapper på ett visst stag. Den fyller antagligen sin funktion perfekt när man är i behov av den, men är ganska meningslös bland tidningarna på ett köksbord.

Jag ber att jag då och då ska få vara som den där manicken när den fyller sin funktion, och hitta de ställen och tillfällen där jag behövs som allra bäst. Och jag ber att jag ska kunna vila utan att vara rädd för att ”missa” något däremellan.

/Kristin Lovén, Göteborg, maj 2013

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.