Du är här:Start > Blogg

8 feb måndag

Tankar från pastorn

Att vara ... eller sträva för att bli?

Ingarps missionsförsamling är en levande, missionerande gemenskap med Jesus Kristus i centrum, öppen för alla Ä
Så inleds den vision som församlingen antog vid årsmötet i höstas. Förhoppningen är att visionen ska få vara ett levande verktyg i alla delar av församlingens liv och att den både ska vägleda och inspirera. (Hela visionen kan du läsa på sida 4 i programbladet.)
Under samtalen inför beslutet om visionen lyftes frågan om församlingen verkligen i sanning kan säga att hon "är" det som står. Är inte det lite högfärdigt? När kan man egentligen vara säker på vad man faktiskt är, till skillnad från vad man strävar efter att vara?
Jag tror att det är en viktig frågeställning, och en frågeställning som egentligen rör vid något ännu djupare och mer fundamentalt. Det rör vid frågan av vad en församlingen är. Vad är Kyrkan för något, egentligen? Och vad är det att vara kristen?
När kan jag vila i att jag ÄR, till skillnad från att sträva efter att vilja vara?

Blir det alltför filosofiskt nu? För teologiskt? Jag hoppas inte det. För egentligen så tror jag att det är rätt så enkelt.

Därför kan vi säga att vi ÄR utan att vara högfärdiga eller världsfrånvända. Vi är, därför att Gud är. Men vi strävar hela tiden efter att bli mer lika honom, och på samma gång mer lika dem som vi i djupet av vårt innersta är och är kallade att vara.
Om skapelsens begynnelse står det: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne." (1 Mos 1:27). Kanske står det två gånger på raken, upprepat, därför att det är så fundamentalt?

Under våren kommer den nya visionen att vara utgångspunkt för gudstjänsterna, varje gång med olika teman som vi hämtat från visionen.
Förhoppningen är att det ska leda till spännande samtal om både identitet, relationer och framtid för oss själva och vår församling.
Du är varmt välkommen att vara med!

/Johanna Fredrixon
6 januari 2016

8 feb måndag

Missionsrådet berättar

8 nov söndag

Tankar från pastorn

1 Joh 1:5
Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Det är mycket nu. Känner du det? Tempot, vardagen. Ekorrhjulet, som det ibland kallas. Och samtidigt så går vi mot mörkare tider.
Det är lite jobbigare att ta sig ur sängen på morgonen, och lite svårare att få något gjort när man kommer hem om kvällarna. Många är förkylda och trötta.

Vi befinner oss just nu i allhelgonatiden; den tid på året när vi får stanna upp inför sorgen och saknaden efter de vänner och anhöriga som har lämnat oss. Och vi stannar på så vis också upp inför det faktum att även våra egna liv en dag ska ta slut. Ekorrhjulet kommer en dag att avstanna. Vi kommer en dag att få lägga bort allt vad oro och stress heter, och överlämna oss själva och det liv som är vårt till den som bär allt i sina händer.

För många kan det vara en svår och sorglig tanke, medan det för andra kan kännas som en befrielse och ett hopp. Det finns ett ljus där framme som väntar på att få omsluta oss alla. Det finns en viloplats och en famn att få komma hem till. Och i väntan på den dagen får vi försöka att finna de
viloplatserna och ljusglimtarna också här och nu; mitt i vardagen och allt som bara rullar på.

Gemenskapen runt fikabordet, det tända ljuset i ljusbäraren och kramen från en vän ger oss alla en förnimmelse och en försmak av det himmelska hem som väntar oss. Omsorgen, ljuset och värmen kan skänka oss både vila och hopp, och är därför något som vi frimodigt bör dela också med varandra. Och kanske särskilt den här tiden på året.

Herren välsigne dig och bevare dig,
Herren låte sitt ansikte lysa över dig
och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
I Faderns, Sonens och den helige Andens namn!

/Johanna Fredrixon, 13 oktober 2015

Om du känner ett behov av att samtala med någon, be tillsammans eller om du önskar förbön är du alltid varmt välkommen att kontakta mig, telefonnummer 076-3219197.

8 nov söndag

Vinterhimmel

Det luktar kallt. Näsans känsliga luktceller bedövas av minusgraderna som jag andas in.
Nästan metalliskt, snöaktigt, kallt ingenting luktar det. Det känns som att det skulle krasa om näsan ifall jag klämde åt den mellan tumme och pekfinger, men det gör jag inte. Den är tillräckligt traumatiserad som det är. Kall luft utanpå och inuti. Huden i ansiktet stramar och utandningsluftens fukt fastnar i småhår i ansiktet och luddet på mössan. Ögonfransarnas toppar får vit beläggning.

Kylan är påtaglig. När jag stannar känner jag hur den vill åt min kroppsvärme framme vid tårna på kängorna, i en glipa vid vantens kant och på ett ställe där byxorna veckat sig så att de ligger nära huden och inte isolerar som det är tänkt. Reflexen hänger och dinglar. Pinglar på reflexers vis när den slår i jackans blanka knappar.

I väster är himlen mörkorange, snöpinnarna matchar nästan exakt. Ett molnstreck ser mörklila ut, och granarna står svarta och tysta, rakryggat uppställda där de alltid har stått. Snön knirkar under sulorna. Den reflekterar tonerna från himlen. Venus Ä aftonstjärnan Ä lyser som en klar pärla, månen endast med sin frånvaro.

En annan kväll, i en annan del av landet. Jag och min syster har varit inne i min lilla etta hela dagen. Dags för frisk luft, bestämmer vi och byltar på oss extra ulltröjor och långkalsonger, tjocka strumpbyxor. Det har plötsligt blivit rejält kallt om kvällarna, och fastän det blir så varje år, blir vi lite häpna denna kväll när vi ser vad termometern visar. Men det finns kläder, och vi snurrar sjalar runt öronen och huvudet och struntar i hur det ser ut med tjocka mjukisbyxor instoppade i raggsockor och stora kängor. Det är ingen som ska lägga sig i hur vi ser ut ändå, i mörkret i staden. Med många, korta steg tar vi oss upp på berget intill. Ångan ur munnarna blandar sig med fukten från Göta älv och det blöta som stiger från nollgradiga mörkmurkna blad på marken.

Uppe på berget ser vi kyrkan, den är upplyst. Vi ser ljusen i köksfönstren och vardagsrummet både på denna sidan älven och andra. Vi ser gatubelysning, lanternor på båtar, ett par blinkningar från master, trafiken över Göta älvbron och den belysta statyn av sjömanshustrun som står på sin pelare i blåsten från havet.

Himlen syns inte överhuvudtaget. Det går inte att säga hur långt bort eller nära den är, trots att vi borde vara närmare här uppe på berget. Det är som att allt ljus försvinner ungefär i höjd med oss. Ovanför finns bara ett sugande svart mörkrum.

Mellandagsmorgon. Dimmigt utanför köksfönstren i Russnäs, men en blå ton genom dimman vittnar om att det inte finns tjockare moln ovanför dimman, utan bara himmel. Termobyxorna dras fram ur källarförrådet när dimman lättar och lämnar efter sig en gnistrande strösockervit hinna på alla ytor den varit i kontakt med. Vi byltar på oss och promenerar iväg över skogsvägar och frysta gärden. Solen står inte högt denna midvinterdag, och
skuggorna från skogen är lika blå på snön som himlen själv. Molnstrimmor och flygplansavgaser penslar det blå valvet med akvarelliknande vingar i grålila, gräddvit och medelhavsturkos. Rimfrosten sprakar ljudlöst med alla sina prismor, kastar ljus i alla våglängder den kan åt den som behagar se.

Snötäcket på isen på sjön är ögonbedövande ljust. Ögats pupiller drar ihop sig och släpper bara in en bråkdel av allt det vita som ligger framför mig. Varenda vasstrå har fått frosttaggar, och alkottarna vid stranden har snövita kransar. En hund som vädrar hare hörs, annars är det tyst. Långt ovanför oss denna dag, hög, klar, klarblå och lysande spänner himlen upp sig.

Den mulna, vita himlen ovanför oss en dag när det snöar. Snöflingorna när man tittar uppåt gör luften grumlig och mjölkvit som såpvatten i en hink. Det är stört omöjligt att fokusera blicken på en fast punkt, alla punkter jag fastnar för kommer dalande ner i ansiktet på mig. En landar i ögat, det blir
iskallt ett ögonblick, och obehagligt vasst under en mikrosekund innan allt åter är som vanligt. Om jag lyssnar noga kanske jag kan höra frasandet när flingorna landar på varandra. Stilla staplar de sig till ett snötäcke.

/Kristin Lovén
Göteborg, oktober 2015

Kategorier

Kristins tankar

8 nov söndag

Missionsrådet berättar

Insamlingen till Världens Barn inbringade mer pengar i år än 2014. Bössinsamlingen på ICA gav 14 093 kr och konserten som var ett samarrangemang mellan Ingarpsbygdens samhällsförening och Ingarps missionsförsamling gav ett överskott på ca 11 500 kr.

Tack alla som kom och fikade på Fairtrade-caféet i kyrkan den 15 oktober på Stora Fairtradefikadagen! Vi var 128 stycken och kan skicka 2 910 kr till Unionskyrkans barn- och ungdomsarbete i Estland.

Varje torsdag kl 18-20 under hösten anordnar Eksjö kommun och Vuxenskolan caféet "Kom In" på Café I12, Kaserngatan 16. Här ges möjlighet för vuxna och barn från olika kulturer att träffas och umgås. Det blir till exempel musikunderhållning, föredrag och fika. Det blir också information om hur man kan bli Språkvän och Flyktingguide.

Kyrkornas Globala vecka 15-22 november uppmärksammar vi genom att man kan gå en tipspromenad i kyrkan med goda priser. Temat är "Jord att leva på. Mänskliga rättigheter i klimatförändringarnas spår".

Be för Sofia Magnusson som är Ekumenisk följeslagare i Jerusalem. Projektet har Sveriges Kristna Råd som huvudman och syftar till att bland annat dämpa våldet, ge hopp och göra omvärlden medveten om situationen på platsen. Hon kommer och berättar om sina erfarenheter i Ingarps missionskyrka den 27 december. Då har vi insamling till Equmeniakyrkans internationell arbete. Insamlingen pågår 1 advent 2015 till 31 januari 2016 och heter även i år "Tänd ett ljus". Om du inte har möjlighet att delta den söndagen kan du sätta in din gåva på pg 90 03 28-6.

Det kommer innan jul finnas gåvokort att köpa i kyrkan. Bland annat kan du ge bort matpaket till Syrien i julklapp.


/Eva Karin Themar och Anna Rydsmo

3 sep torsdag

Det enda alternativet

Regnskurarna som hade dominerat dagen verkade ha dragit vidare. Gråblå molntrasor seglade långsamt förbi mot den ljusa himlen, och vi drog upp fleecefiltar och koftor mot hakan, så att kvällsluften inte kom in. Korv och falafel hade grillats över en riktig glöd, en eldglöd, och doften av björkrök satt i kläder och hår.

Solen sjönk ner bakom kullen, och vi plockade in dynor, muggar och tallrikar och tog en promenad upp till kyrkan. Renfanor och annat gult lyste i vägrenen, och gruset knastrade under skorna.
Sex människor och en spräcklig katt på väg uppför backen. Katten gick sist i ensamt majestät, såg ut som att hon inte tänkte följa med oss längre utan kanske ge sig ut på åkern istället. Sedan fick hon fart och galopperade förbi oss alltihop, för att istället ta täten ett tag.

Vi hade haft begravning. Sorg och saknad släpptes fram, många minnen delgavs, och världen blev lite mjukare. Tårarna flyttade närmare. Det gick lättare att hitta dem när jag behövde släppa ut dem.

Det kändes skönt att ha det så.

En dag när jag var tonåring gick det av någon anledning upp för mig att jag inte hade gråtit på flera år. Först tänkte jag något i stil med att "det var längesen jag grät senast", och efter att ha tänkt efter, letat mig bakåt i tiden genom min dagbok och slutligen funderat lite till, kom jag fram till att det var flera år sedan sist. Märkligt tycker jag i efterhand. Så mycket som jag tänkte på, kände, var glad för och arg på och tyckte var orättvist, det är konstigt att det inte blev någon gråt av det.

Den innerliga glädjen och den djupa saknaden ligger grannar i mitt känsloregister, och grunden till dem båda är kärlek. Ju mer kärlek jag har till
människor, desto mer utsatt blir jag. Kärlek gör att jag lättare blir sårad, saknar, blir sviken och rädd för att mista.

Dagens sista tornseglare pep förbi ovanför oss, och katten tog vägen över stenmuren för att komma in till oss andra. Vi hade tagit grusgången in genom grinden, och fick gå över gräset för att komma fram till den plats där urnan så småningom ska sänkas ner. Blomster-arrangemangens alla färger gick fortfarande att urskilja, även om natten började sänka sig runt omkring kyrkogården. Någon satte sig på huk och la blommorna tillrätta, ändrade vinkel på ett band.

Där stod jag med en familj som inte var min egen, och delade saknaden efter en man jag aldrig lärt känna. Jag kände mig hemma. Stillheten i luften, skogen mörk som en granskog är mot en mörknande julihimmel, och ett rådjur som betade utan att intressera sig särskilt för oss.

På vägen hemåt stannade vi till vid gravar med namn från farfars farfars tid, och det berättades historier om vem som hittat på vilka hyss, och vem som liknade vem. En kort stund på jorden är vad vi har här, och de människor som råkar vara i vår närhet är dem vi för stunden kan bry oss om.

Månen hade stigit på andra sidan sjön, och en silveraktig hinna glänste där sjön vilade mellan skogen och betesmarken. En veteåker doftade till vänster om oss, och älggräsblommorna lyste i skummet. Katten hade avvikit från grusvägen, och tog en mer spännande rutt hem mot gården. En fladdermus sladdrade förbi mot den allt mörkare himlen, och vi låtsades att vi inte märkte de enstaka regndroppar som prickade oss och grusvägen medan vi svängde in mot huset. Vi hade redan bestämt att det regnat färdigt för dagen.

Sorgen efter en älskad går inte att beskriva. Kan jag för att slippa uppleva det undvika att älska?
Nej, säger jag. Trots alla svagheter det ger en att älska någon, är kärlek det enda alternativet.


/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2015

Kategorier

Kristins tankar

3 sep torsdag

Missionsrådet berättar

Juldagen 2002 åkte 34 medlemmar ur Ingarps ungdomskör till Ecuador. En av platserna de besökte och sov över på var Oyacachi. Det är ett samhälle högt på Andernas sluttning.

Efter lång tids regn utbröt ett jordras den 27 juni i år. Lerfloder totalförstörde 25 hus och många fler skadades. Byn fick evakueras men inga människor rapporteras döda.

Vi uppmanas be för byn, dess invånare och hjälparbetet! Om du vill ge ett ekonomiskt bidrag till hjälp- och uppbyggnadsarbetet i Oyacachi kan du sätta in din gåva på Equmeniakyrkans plusgirokonto 900328- 6 och märka insättningen "Katastrof Ecuador".

Ps. Det regnar fortfarande. Ds

Det finns fortfarande möjlighet att skriva under namninsamlingen för "act now for climate justice" (agera nu för klimat-rättvisa) på Diakonias hemsida eller i på listan i Ingarps missionskyrka.

Vi vill också berätta att i de stora över-svämningar och jordskred som drabbat Myanmar/Burma finns Diakonia på plats. De hjälper de drabbade med bla mat, medicin och tak över huvudet. 70 personer var rapporterade omkomna 12/8 och över 200 000 drabbade. Flera tusen hektar jordbruksmark har översvämmats och man har förlorat både spannmål och boskap. Det förväntas bli svårt med livsmedels-försörjningen i landet. Dina böner och din gåva till Diakonias katastroffond gör skillnad!

Under sommarens stora regionsscoutläger "Klockrent 2015" i Tångerda samlades över 150 000 kr in. De ska användas till skolgång för barn i Indien.

De stora insamlingslördagarna för Världens barn är 26 september och 3 oktober. Mer information om vad vi i församlingen ska göra kommer senare.

Klädinsamling till Estland blir torsdagen den 1 oktober till onsdagen den 7 oktober. Då kan du lägga dina kartonger eller sopsäckar med hela och rena kläder och skor i djurtransporten vid Ingarps missionskyrka.

Välkomna att delta i Stora Fairtrade-fikadagen i Ingarps missionskyrka torsdagen den 15 oktober!

På förmiddagen är caféet öppet kl. 10-11 för både barntimmebesökare och andra och på eftermiddagen är caféet öppet mellan kl. 14.30 och 17.00. Det finns både smörgåsar, bullar, kakor, frukt och Fairtrademärkta drycker att köpa. Intäkterna går till vårt missionsarbete i Estland.

Du som går i skolan kan gå av bussen och ta ditt mellanmål där. Scouterna kommer att hjälpa till att baka till detta café.

Ordna gärna eget Fairtradefika på ditt jobb eller skola! Läs mer på www.fairtrade.se.

Under vecka 43 har Brobygget bjudit hit två ungdomskonsulenter från vår systerkyrka i Estland. Förhoppningsvis får vi besök av dem under måndagskvällen i Ingarps SMU- en del av Equmenia.

Hanna Larsson har nu slutat arbeta för OM och istället börjat läsa till förskollärare i Jönköping. Hennes sista nyhetsbrev finns uppsatt att läsa i kyrkan. Vi önskar henne Guds välsignelse!

/Eva Karin Themar och Anna Rydsmo

30 jun tisdag

Klockrent i bilder

Ett härligt gäng från Ingarp åkte på scoutlägret Klockrent i Tångerda vecka 26. Tillsammans med 2000 andra scouter och ledare var man med om några oförglömliga dagar.

Titta på Runes härliga bilder för att få känslan av hur det var där!

Kategorier

Lägerhälsningar

10 jun onsdag

Gränslöst

Det är morgon.

Tidig sådan, och bussen stävar genom den blöta grönskan.

Jag kliver ombord, hälsar på chauffören, stämplar kortet och börjar vandringen bakåt genom bussen.

På varje tvåsäte sitter en människa. Ingenstans sitter två, ingenstans är det ledigt. Så typiskt svenska att det nästan luktar krondill, rotmos och midsommardans på morgonbussen.

Jag är den första som blir över. En på varje säte. Vem ska jag sitta hos?
Stegar bakåt, bakåt, bakåt. Bussen är lång.

Han som är speciell och alltid glad och pratar med sig själv och osynliga vänner säger "Godmorgon sköna madam!" när jag passerar.

Där är ett säte som ser tomt ut, men nej. En nersjunken industriarbetare som sover.

Vems sfär ska jag tränga mig in i?
Vem ska jag besvära?
Vem ska få äran att sitta bredvid mig?

Räddningen finns: bakersta raden med fem säten. Den är tom.
Där kan jag sitta alldeles själv. På fem platser. Och innan näste man går på har en gått av, och allt är frid och fröjd.

När jag var hos en frisör senast Ä det var drygt två år sedan, jag sköter mestadels mitt hår på egen hand Ä fick jag hjälp av en kvinna som kommit till Sverige från Tanzania. Hon berättade att hon gillade det svenska sättet att åka kollektivt. I hennes hemland tyckte hon att man var tvungen att prata och dela med sig av mer än hon ville till de som råkade sitta på sätet bredvid. Här kände hon att hon passade in.

Det finns ju gränser för vad man gör. Oftast ganska gemensamt överenskomna inom en kultur Ä här sitter vi gärna en och en på bussen.

Egentligen finns det otaliga gränser som jag tar hänsyn till varje dag, oavsett om jag tänker på dem eller ej. Jag sätter upp gränser för mig själv, målar upp linjer för hit men inte längre och ibland får jag flytta dessa gränser när jag lär mig något nytt, eller tappar en förmåga. Det är nog så att det skapar en känsla av trygghet att omge sig av ramar, lite som att bygga en koja. Utan gränser kan jag ju gå hur långt som helst, göra eller säga precis vad som helst. Spännande men också läskigt.

Sommaren har inga gränser.

Om man inte frågar SMHI, för de har en meteorologisk definition för sommar. Och om man frågar tyskarna har de sommarbörjan "Sommeranfang" den 21 juni, då sommarsolståndet infaller. Sommaren för någon som går i skolan kan tyckas börja och sluta i takt med sommarlovet.

Men på sätt och vis är sommaren ändå gränslös. Sommarhimlens blå och gräsets gröna nyanser, de är oändligt många. Soldoften från tomatplantorna har ingen skala. Den ljusa natthimlen där fladdermöss och morkullor piper förbi går inte att mäta. Grusvägarna vi cyklar på mellan hundkäx och timotejstrån fortsätter hur långt som helst. Luftfuktigheten efter ett sommarregn överstiger alla procentsiffror som finns, när det droppar och dryper från rännebroar och rädisblast. Kraset av snäckskal mot klippor under flipflopsulorna, kaprifoldoften som slingrar sig i snåren, ejderfamiljens skrockande i havsviken. De har inga gränser.

/Kristin Lovén,

Göteborg, maj 2015

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.