Tankar från pastorn - Bön för vandringen efter påsk

Det finns en bön, som vi ibland ber efter nattvardsutdelandet i kyrkan, som lyder: 

 
Gud, du som blev svar på vår bön, 
ett bröd för vår hunger, 
hjälp oss nu att vara ditt svar 
till dem som saknar vad vi äger i överflöd. 
Hjälp oss att höra det rop som du har hört, 
förstå den nöd som du har förstått, 
tjäna den mänsklighet som du har tjänat. 
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet
- ett enda bröd och en enda mänsklighet. 
 
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den bönen, och gör den gärna till min personliga bön och överlåtelse inför Herren. Bönen talar så starkt om vår samhörighet med Kristi verk i världen, att vi får vara hans händer och fötter i alla sammanhang där vi finns. Han, som gav sitt liv för oss, kallar oss att leva för honom, genom honom, i den värld och bland de människor som han älskar. 

Varje tid har sina utmaningar, sina behov och sin nöd. Ropen ljuder olika, unikt för varje tid och situation. Att vara kristen är att försöka leva med öppna ögon, öron och hjärta för de människor vi möter. Vilka är behoven här? Hur kan jag tjäna på den här platsen? Kristus blev människa i en unik tid, på en specifik plats, men han fortsätter att födas i våra hjärtan när vi tar emot honom. Därför behöver Ordet ständigt få ta kropp och uttryck så att det kan svara på sin samtids frågor och behov. Så att det kan få bli ett bröd som mättar. 

Vilka är vår tids stora utmaningar och frågor?
Klimathot, immigration, mänskliga rättigheter, psykisk ohälsa... Kristen tro är inte främmande för de utmaningarna, även om inte allt benämns ordagrant i vår bibel. Men genom att se på Jesus och läsa om hur han mötte människor så kan vi ändå få en fingervisning om hur vi bör agera. För det är genom att se på Kristus som vi kan få en bild av Guds eget hjärta. När Jesus söker upp de utstötta, de marginaliserade, så lär det oss något om vilken som är vår kallelse. När Jesus säger till Maria: ”Inte heller jag dömer dig” (Joh 8:11), så lär det oss något om hur vi bör bemöta varandra. Och när Jesus dör på korset så talar det starkare än alla andra språk om kärlekens och tjänandets väg. 

Vi kommer aldrig att ha alla svar. Men vi kan hitta riktlinjer och förhållningssätt som hjälper oss framåt. Vägen börjar vid korset, och i dess skugga och i uppståndelsens ljus får vi vandra. Kanske med den här bönen i fickan?  
 
/Johanna Fredrixon