Tankar från pastorn - Den tynande lågan släcker han inte

Jes 42:3.

Med mörkret kommer också behovet av att tända ljus. Under allhelgona
tänder vi särskilda ljus: ljus för dem vi saknar och för dem som har gått före oss. Under julen tänder vi ljus för friden och hoppet och för det nyfödda barnet i krubban. Och lite längre fram, vid Kyndels-mässodagen, är ljuset som brinner symbolen för uppenbarelsen.

Den brinnande lågan har ett starkt symbolvärde för oss. Den hjälper oss att konkretisera det vi bär på av längtan, av sorg och av hopp. När vi tänder ett ljus ger det oss känslan av att ändå kunna "göra något", i en till synes hopplös situation. Det är som att vi med ljusets hjälp riktar en strålkastare mot himlen, en nödraket till Gud. "S.O.S. Här är jag! Se mig, och hör min bön."

I Uppenbarelsebokens åttonde kapitel kan vi läsa om hur alla de heligas böner stiger med röken från rökelsekaret upp till Herrens tron. Undermedvetet kanske det är samma bild som vi bär med oss när vi tänder vårt ljus: att Herren vet vad just det ljuset symboliserar, och vårt hjärtas bön förs med röken inför Herrens ansikte.

I Bibeln är också elden, lågan, en bild för Gud och Guds närvaro. I templet i Israel brann ständigt en låga som ett uttryck för Guds närvaro, och inte sällan väljer Gud att uppenbara sig och sin vilja just genom eld. Att då i den mörkaste natt välja att tända sitt ljus är därför en kraftfull manifestation av tro och av hopp. Det är inte att "gripa efter ett halmstrå", det är att luta sig mot tron och mot Herren, som mot en klippvägg. Att tända sitt ljus är att våga falla, och att upptäcka att man är buren.

Med önskan om Guds rika och ljusa välsignelse!
- Johanna Fredrixon