Tankar från pastorn - Allt har sin tid

Sensommar och tidig höst brukar vara min bästa tid på året. Det är då jag har som mest energi, mest lust till att ta tag i projekt och hitta på nya saker. Skogen är full av svamp och bär som bara väntar på att plockas och höst-terminsstarten kommer samtidigt som den friska, klara luften. Känslan i mig när hösten kommer är att allt är möjligt; nu kör vi!  

Men detta år blev annorlunda. Redan innan sommaren så började jag få rejält ont i kroppen och orken fanns inte alls som den brukar. Att vara gravid och succesivt bli tyngre och tyngre tar såklart på krafterna, men orkeslösheten och smärtan var en helt annan än den jag kände igen från tidigare graviditeter. Och när sensommaren kom var det inte mycket som fungerade som det skulle i vardagen. Bara att komma ur sängen på morgonen kunde vara en kamp och små saker, som att dammsuga eller gå en kort promenad har plötsligt blivit näst intill omöjligt.

Sinnebilden för den här sen-sommaren och tidiga hösten för min del är när jag och familjen kör ut till skogen, och medan de andra glada traskar iväg för att plocka svamp så får jag sitta kvar vid bilen med en kaffekopp och vänta. Otillfredsställande, minst sagt.

Jag tror att vi flera gånger under livet kommer att få vara med om att vi av olika anledningar inte orkar eller förmår allt det som vi vill. Olika saker händer och det uppstår saker som begränsar oss och vår kapacitet. Och visst är det frusterande att inte kunna göra det man är van att göra, inte orka det man brukar orka! När andra glatt traskar iväg, med både lust och energi, så får man ensam sitta kvar där man är. Och vänta.

Det finns ett bibelord från Predikaren som ofta har återkommit till mig den senaste tiden, och kanske är det också ett ord till dig: Allt har sin tid.

Det kan låta självklart, men för mig har det varit en viktig påminnelse särskilt de dagar då jag varit som mest frustrerad över det som begränsar min vardag just nu. Allt har sin tid (Pred 3:1).

Predikaren skriver vidare: Det finns en tid för allt som sker under himlen. /…/ En tid att riva ner, en tid att bygga upp. En tid att gråta, en tid att le. En tid att sörja, en tid att dansa. /…/ Allt vad Gud har gjort är skönt i rätta stunden. Han låter människor urskilja ett sammanhang, men aldrig kan de fatta Guds verk från början till slut. 
 
Denna sensommar var det inte tid för mig att fylla frysen med bär eller svamp. Det var inte tid att dra igång ett stort projekt eller starta något nytt. Denna höst är en tid för kaffedrickande vid bilen, då jag har all tid i världen att lyssna till hackspetten som knackar i sitt träd.  

Allt har sin tid. Jag vilar i de orden. Och jag inser mer och mer att det faktiskt finns liv också i det avskalade och i det begränsade. Mer liv än man först kan tro! Det är bara på ett annat sätt.  

När jag satt vid bilen och surade lite över att jag gick miste om en av mina absoluta favorit-sysslor (plocka svamp) så kom det över mig en tydlig närvaro. Jag förstod att jag inte var ensam där jag satt, utan att Jesus var där
tillsammans med mig, alldeles nära. Det som begränsar mig begränsar uppenbarligen inte hans förmåga att nå mig - tvärt om! När det blir lite tystare runt omkring så kan vi bättre höra hans röst. 

Jag önskar dig som läser detta en riktigt fin höst! Med klar frisk luft, hög himmel och fylligt innehållsrika dagar. Jag önskar dig också energi, upptäckarglädje och lust - liksom den nödvändiga vilan emellanåt. Och om det inte blir som du hoppats eller trott, om orken eller förmågan begränsas, så kom ihåg: Allt har sin tid.  

/Johanna Fredrixon